Jag undrar vad jag hade förväntat mig?

Att namnge sjukhuset, graven, den lilla flickan som såg sin mamma skrika i en värld utan nåd.

Att om jag bara hittade de rätta, sanna, verkliga orden skulle ingen liten flicka behöva minnas ambulansernas och polisernas sirener, ingen liten flicka skulle minnas hur det känns att stå ensam och övergiven, kissnödig och rädd, i ett hörn, i ett svart hörn.

Att de bortfösta, förvisade barnens samhälle, dårarnas samhälle, dårarna som dör i snödrivorna, mammorna som inte orkar leva, dårhusbarnen som ingen bryr sig om.

Att om jag bryr mig och berättar om dårhusbarnen, skulle inga barn någonsin mer behöva vara hänvisade till föraktet och intoleransen.

Att om jag bara berättade om den lilla flicka med en psykiskt sjuk mamma skulle jag finnas till, att om jag bara berättade om hur det känns att vara mig skulle solidariteten och kärleken infinna sig.

Att socialen skulle ge mammorna som inte orkar leva pengar, att jourhavande präster skulle kunna trösta, att välfärdsamhället med stolthet och empati anser att inga sjuka mammor ska tvingas att ge upp.

Att inga barn ska behöva stå ensamma och övergivna i svarta hörn och förgäves försöka skriva fram en väg ut därifrån.

Att berättelsen om klass, skulle befria mig från smärtan av att tillhöra klassen ingen vill tillhöra.

Att berättelsen om klassverklighet skulle kunna frigöra mig från det förnekade samhällets brutala utsatthet.

Att Majas liv. Att mitt liv. Att Majas rapport. Att min rapport inte varit förgäves.

Var det vad jag förväntade mig?

Ja, det förväntar jag mig!