Jag satt tyst med nedsänkt blick när fröken förklarade för klassen att alla faktiskt inte hade råd att lägga pengar till klassresan. Förbannade henne för att hon var tvungen att berätta det. Avgrunden mellan oss med arbetslösa pappor och barnen i de ljusa, vita villorna fanns där i vilket fall.

Från skolgården sprang vi vidare in i juni, tomma lekplatser och tysta ekon mellan matsalen och klassrummen när sommarlovet kom. Där gick jag och min syster när klasskamraternas vykort från solsemestrarna nådde oss som meddelande från en annan planet.
  Genom mina syskons klassfoton kunde jag se områdets barn tränga ihop sig allt fler framför fotografen. Tretton elever blev sjutton och året därpå stod min egen klass hopträngd i fyra rader i stället för tre. Vilka som betalade priset för besparingarna? Personalen och vi barn. Syslöjdsalen på vår skola låstes och vi fick lära oss att tomrummen i övningsböckerna inte fick fyllas i. Böckerna skulle ärvas av nästa årskull.

Det var inte bara högern som stod för nedskärningarna, själv växte jag upp under socialdemokratins besparingar. Men ska sanningen fram var nittiotalet bara början. Nu är nedmonteringen av vårt gemensamma så total att det min generation upplevde då bara var försmaken av en politik som nu gjort folkhemmet till ett ruckel allt färre bjuds in att bo i. Rum efter rum har sålts ut, nedskärning efter nedskärning gömts bakom kriser och konjukturer.
  I kommunalgula korridorer går fortfarande de som tvingas betala, nu som då; barnskötarna, vårdpersonalen, barnen. Ännu en generation som får det sämre än sina föräldrar.  Och i spåren av nedmonteringen blir klassklyftorna än tydligare och högerns prat om klassresor den enda sanningen.

Just nu pågår en debatt som kan vrida tillbaka några fel som begicks på 90-talet som drabbat Kommunals medlemmar extra hårt. Vinster i välfärden har sett till att pengar som borde gå till högre bemanning, bättre arbetsmiljö och löneökningar i stället har hamnat i privata fickor. Det är hög tid att sätta stopp för det och sluta gömma sig bakom krispolitiken. Ska det göras en klassresa ska hela samhället få följa med.

Ja

Susanna Alakoskis nya bok Oktober i fattigsverige.

Nej

Alliansen vars politik gör klassklyftorna avgrundsdjupa.