Rasismen mot romer lever kvar

– Jag har aldrig skämts för mitt romska arv. Däremot har jag inte velat utsätta mig igen för att bli utsatt på det sätt jag blev som barn, säger Angelica Ström.
  Hennes mamma, Katarina Taikon, var författaren och förkämpen för romernas rättigheter. Mest känd är hon i dag för de självbiografiska barnböckerna om Katitzi på 1970-talet.

Nyligen kom den första biografin om Katarina Taikon ut, ”Den dag jag blir fri”, skriven av frilansjournalisten Lawen Mohtadi (se länk).
  – Vi blev väldigt glada i vår familj när Lawen Mohtadi ringde och berättade om sitt bokprojekt. Det fanns inte tidigare en samlad bild av Katarinas arbete.
  Vi träffas på ett café på Södermalm i Stockholm, ett stenkast från lägenheten där hon bodde en tid med sin mamma och sina syskon som barn. Det var 1963 som Katarina Taikon gav ut sin första bok, Zigenerska. Det uppmärksammades inte bara av tidningarna, utan även av Angelicas klasskamrater.
– Då fick jag ju ordentligt med stryk i skolan och jag trakasserades väldigt hårt.

I boken om Katarina Taikon visar Lawen Mohtadi tydligt hur utsatta och exkluderade romer har blivit i Sverige genom åren. Sådant som skolgång för barnen och rätten till bostäder var inget som det socialdemokratiska folkhemmet tyckte skulle gälla de romska grupperna. De levde mer eller mindre som dagens papperslösa migranter. Angelica Ström kan än i dag möta fördomar.
  – Jag stöter fortfarande på den dolda rasismen. Det kan vara någon granne som säger om sin ostädade lägenhet, att här ser ut som Taikon, eller att vinet smakar Taikon. Men ju äldre jag har blivit, desto lättare har det varit att handskas med det. Men det är inte mindre smärtsamt för det.
  Hur skulle du beskriva att romer behandlas i dag?
  – Det är väldigt olika så klart beroende på hur tydligt det är för omgivningen att det är romer eller inte.  Men det är klart att läget i Sverige är otroligt mycket bättre än på många andra håll i Europa. Men från regeringshåll hör man väldigt lite om romer.
  Vad skulle du vilja höra?
  – Reaktioner på vad som händer i Italien och i andra europeiska länder. Och nu håller man på med en vitbok, jag skulle önska att det ledde till en offentlig ursäkt. Det skulle inte skada.

Angelica Ström känner stolthet över sin mammas kamp och livsverk och hur hon lyckades sätta romernas situation i Sverige på kartan.  
  – Jag är jättestolt. Och jag är otroligt glad över att ha fått växa upp med det romska arvet. Jag tycker det finns mycket i de romska traditionerna som vi skulle behöva ha med oss i dagens samhälle.
  Som vad?
  – Synen på äldre, synen på familjen. Att man värnar om varandra mer.
Katarina Taikon dog 1995, 63 år gammal. Då hade hon vårdats av sina anhöriga i 13 år efter en svår hjärnskada. Hennes sista Katitzibok gavs ut 1980.
  Hur har hennes kamp präglat dig?
  – Jag växte upp i ett hem där man alltid diskuterade saker. Vi fick ifrågasätta allt, historieböckerna i skolan, allting. Och den jag är i dag, mitt val av yrke är ju en följd av hela min uppväxt, säger Angelica Ström.
  Hon arbetar som specialpedagog för barn med läs- och skrivsvårigheter vid Södermalmsskolan i Stockholm. Hennes egen mamma var 13 år första gången hon satte sin fot i en skola. Och det dröjde ända tills Katarina Taikon var 26 år innan hon verkligen lärde sig behärska skrivandet och läsandet.