Den offentliga kakan ska minska, eller i vart fall ligga kvar oförändrad, är de ledande skikten överens om. Bråket i politiken tycks allt oftare handla om vem som anser sig vara bäst på att administrera ungefär samma politik. Politikerna blir tjänstemän. För demokratin är det livsfarligt.
  Till slut när det bara är hästsvansen som skiljer de olika budgetalternativen så blir det ju rationellt att säga som soffliggaren alltid gör: det spelar ingen roll.
  De stora partiernas snarlikhet minskar de politiska alternativen. Statsvetarprofessorn Sverker Gustavsson kallar det ”legal opposition” och det handlar om den reella möjligheten att föra fram avvikande åsikter i den centrala samhällsdebatten. När färre åsikter finns till buds är det färre människor som blir representerade i politiken.
 
Samhällsvetare är nästan alla överens om att samling i mitten eller att sno affärsplaner och förslag av varandra är direkt livsfarligt för människors intresse och tilltro till det demokratiska systemet. I stället är det konflikt och skillnader som stärker både politiken och medborgarnas intresse. När folk säger att de inte orkar med ”tjafset” är det oftast inte riktiga konflikter och bråk de menar, utan spelet när Reinfeldt och Löfven tycks vilja samma sak men ändå måste stå i timmar i teve och ta upp plats med det.
 
För att göra det tydligt. Samma saker som gör politiken rolig och spännande vitaliserar demokratin på djupet. Denna höst verkar till och med de politiska kommentatorerna tycka politiken är stendöd. En kväll gäspade Mats Knutson när han skulle analysera borgarnas budget. Jag förstår honom.
  När jag kvällen efter såg Palme-filmen, som just nu går på biograferna av regissörerna Maud Nycander och Kristina Lindström, hajade jag till av 1960- och 70-talens politiska debatt. Där finns en lust, en frejdighet som saknas i dag.

För egentligen är inte höger och vänster samma sak. Svenska folkets grundvärderingar om jämlikhet, välfärd och fördelningspolitik är grundmurat röda. Men i politiken är det grått och trist. Det är som om det som saknas är att någon börjar föra en vänsterpolitik som tar människors värderingar på allvar. För det är den andra innebörden av demokrati.
  Folket har rätt.

Ja 

till fackförbund som inser att man måste satsa på idédebatt.

Nej

till socialdemokrater som inte tror att man kan stoppa vinst i välfärden.