Rosa skriver om ryska män

Rosa Liksom. Så heter den färgstarka kvinna som sitter mitt emot mig och gestikulerar med en hand prydd av en Hello Kitty-liknande kanin på fingret. Fast egentligen heter hon Anni Ylävaara. Hon valde sin pseudonym 1981 och nu kallas hon Rosa Liksom av alla utom sin familj.
  – Rosa kommer från Rosa Luxemburg (en socialistisk tänkare i början av 1900-talet) och Liksom kommer från när jag levde i Helsingfors samman med finlandssvenska studenter och de använde liksom-ordet hela tiden. Ska vi liksom äta ärtsoppa?

Ryssland har varit temat även i tidigare böcker. Landet är Rosa Liksoms stora hobby och det hela började med en ”vodkaturistresa” till Murmansk som 15-åring. Efter det studerade hon ryska och under 80-talet tillbringade hon mycket tid i Moskva.
  – Jag har alltid varit intresserad av rysk litteratur, historia och politik. När jag reser från Finland till väst är det inte så stor skillnad, men när jag reser till öst är det en annan värld. Ryssland ligger så nära Finland men bakom gränsen är det totalt annan kultur. Och man kan aldrig gissa vad som ska hända – Ryssland överraskar varje dag!
  Vad har överraskat dig mest?
  – Att när Sovjetunionen föll var det inget blod på gatorna, det föll ner under en natt trots att historien är så våldsam. Jag var där då.

Rosa Liksoms roman Kupé nr 6, som nu kommer på svenska, handlar om en 15-årig flicka som reser längs transsibiriska järnvägen. Hon får dela kupé med en man som har mördat, slagit sina kvinnor och dricker ofattbara mängder vodka. Rosa Liksom har själv gjort en liknande resa med en sådan man. Bokens man är en mix av alla ryska män hon mött.
  – I någon mån har jag lyckats beskriva den ryska mannen. Han är stark och stolt, både barbarisk och känslomässig. Äldre ryska kvinnor var mycket irriterade över den bild jag ger i boken av deras ryska, kära man – som aldrig dricker vodka, som aldrig är våldsam, utropar Rosa Liksom och skrattar länge, högt och hjärtligt.

Berättelsen är ruffig men samtidigt poetisk. Underbara naturbeskrivningar möter sot, smuts, fittor, våld, vodka och Stalin. Att skriva så var inget problem, säger Rosa Liksom.
  – Jag är van vid att leva i brutala språkmiljöer, säger hon och skrattar gott igen.
  Hon växte upp i finska Tornedalen med meänkieli, även kallad tornedalsfinska, som modersmål.
  – Meänkieli är råare än finskan. Men det är också mycket mer, vad säger man… färgstarkt. Vi har så många olika adjektiv. Jag älskar att skriva på meänkieli. Men det är bara två översättare som kan översätta det så jag måste skriva på ordentlig finska. Jag måste tänka på business också!

Tillbaka till den ryska mannen i boken.
  – Han säger att han är våldsam och det är första steget till förändring. Jag ville skriva om män som tagit första steget till att se bilden av sig själva.
  Flickan, som är tyst hela boken, blir trygg med mannen eftersom också hennes pappa är alkoholist.
  – Så flickan trivs på något sätt fast hon hatar mannen.
  Nu är vår resa med Rosa Liksom slut. Tågresor är fortfarande något som hon älskar.
  – Jag tror att skälet är att när jag går in i tåget går jag in i livmodern. Det är samma rytm – jag blir lugn och känner mig trygg. Och den är också sexuell den där rytmen.