Raša står vid det löpande bandet på grönsaksfabriken och maskinerna dånar. Samtidigt som hon effektivt packar sallad i påsar, ser hon chefen ta in en efter en av hennes arbetskamrater för att ge beskedet att just den personen hör till dem som måste gå när fabriken tvingas säga upp personal. Raša följer chefens promenad med blicken. Vill inte se vart han går men tittar ändå. Hon packar koncentrerat salladen men ser ändå vart chefen är på väg.

Då lämnar hon bandet och springer. Genom fabriken, ut på de skånska åkrarna och hon fortsätter springa.
   – Jag ville att Raša skulle vara en fajter. Någon som går in i varje fajt och förlorar den men ändå har hoppet kvar. I scenen med chefen ger hon honom inte ens chansen, hon vill gå vinnande ur striden fastän hon vet att hon redan är förloraren, berättar Gabriela Pichler som regisserat filmen.

Vi träffas precis innan hon ska resa till filmfestivalen i Venedig. Då vet hon fortfarande inte att filmen ska få festivalens publikpris med motiveringen ”övertygande regidebut med ett bildspråk som uttrycker själsliga tillstånd.”
   ”Äta sova dö” handlar om 20-åriga Raša. Hon har rötterna i Balkan, men lever tillsammans med sin pappa i ett litet samhälle i nordvästra Skåne. När fabriken på orten varslar blir Raša arbetslös och hamnar hos Arbetsförmedlingen och jobbcoachen.

Samtidigt ska hon försörja sin pappa, vars kropp tagit stryk av för hårt arbete. Hon följer honom på läkarbesök och översätter inför läkarna.
   – Jag har levt i den världen och det är som en plikt jag tagit på mig att jag också måste skildra den. Min mamma städade kontor, fabriker, bibliotek, lekis och min pappa var byggjobbare och långtradarchaufför – båda blev sjukpensionärer innan de blev pensionärer, säger Gabriela.

I filmen kommer Rašas självförtroende inifrån, av själva vetskapen av att hon är människa. Det finns däremot ingen känsla av att hon är en del av en större kamp, av en arbetarrörelse som skulle kunna förändra. Gabriela Pichler menar att arbetarna har förändrats, men att inte alla verkar ha förstått det. Att den svenska arbetarklassen ser helt annorlunda ut idag.
   – Jag har aldrig varit insatt i arbetarklasshistoria, jag har aldrig gått i några första majdemonstrationer, jag har aldrig blivit inslussad i den, mina föräldrar har knappt gått och röstat.
   – Har man inte den bakgrunden blir det otydligt hur man ska kunna organisera sig eller göra något.

När hon intervjuade männi­skor som research inför filmen sade en facklig representant ”vi är inte som i Frankrike där de strejkar och åker ut med traktorer på gatorna, här tar vi det vid förhandlingsbordet”.
   – Han tyckte att det var en dygd, men jag funderar samtid­igt vart ilskan då tar vägen? Den sväljs ju tills man sitter ensam på sin kammare. Det kanske behövs lite mer ilska och jävlar anamma i ett land för att ventilera.

När Gabriela började skriva manuset till filmen under 2009, hörde hon om alla varsel och undrade varför det var så tyst om det, varför hördes eller märktes det inte mer?
   – Jag ville att de anonyma ansiktena på varseldrabbade orter skulle få ett ansikte, att de skulle få synas, att vi skulle få höra dem prata. Det är en drivkraft jag haft med filmen.