Gårdagens seminarier handlade om läsande, vad som ska hända med boken och hur unga ska läsa mer. Svåra saker! Så idag var det behagligt att gå på ett seminarium om VAD vi läser.

Bland annat läser vi just nu romaner som utspelar sig på landsbygden (fast det är väl snarare så att de sticker ut eftersom de allra flesta romaner utspelar sig i städer) och tre författare som är aktuella med sådana romaner samlades i ett seminarium med titeln ”Den exotiska landsbygden”.

Vadå exotisk, tänker man kanske, landsbygden är ju bara exotisk för de där stadsborna som knappt satt sin fot utanför stan! Men seminariet syftade mer till att diskutera om man ens kan tala om en exotisk landsbygd, än att slå fast att det är så. Jag själv som flyttat till Stockholm från småländsk mindre ort märker hur jag plötsligt kan se landsbygden som något ”annat”, ja i vissa stunder nästan exotiskt eller idylliskt. Samtidigt känner jag igen mig i författaren Tomas Bannerheds känslor av instängdhet som fick honom att fly landsbygden. Och nästa stund får jag panik av att jag ”måste” befinna mig i Stockholms tunnelbana, det är väl då som landsbygden blir en idyll.

Tomas Bannerheds bok ”Korparna” handlar om en kille som längtar bort från landet, precis som Tomas Bannerhed själv gjorde.
– Jag åkte till Peking för att komma så långt ifrån Småland som möjligt.
Katarina Fägerskiöld som skrivit boken ”Åsen” bor också hon i Stockholm idag, och hon säger att man väldigt snabbt blir stockholmare, att det är så stor kontrast mot att leva på landet. Men att tala om en exotisk landsbygd tycker hon känns hemskt eftersom då gör man landsbygden till något som ligger ännu längre bort från sig själv.
Tomas Bannerhed har svårare för den idylliska bilden av landsbygden.
– Allt färre människor bor på landet och då blir det exotiskt. Det jag däremot värjer mig emot är den idylliska synen på landet. Folk i Stockholm kan fråga ”åh, hade ni djur också?”.

Katarina Fägerskiöld menar att det därför lätt blir en kliché om man skildrar landsbygden för positivt, då är det lättare att skriva helvetesskildringar, säger hon.
Själv jobbade hon i lantbruket som ung och därför blev det naturligt för henne att skildra en kvinna som arbetar på en gård, bland annat beskriver hon hur en slakt går till.
Stewe Claeson är aktuell med romanen ”Den tjugotredje dikten”. Han tycker att det är problematiskt att se landsbygden som exotisk och säger att folk kan få för sig att det är en viss typ av människor som bor på landet, människor som går runt i stövlar till exempel. Det är inte skillnad på människor om de bor i stan eller på landet, säger han.
Tomas Bannerhed tror att ensamheten och den existentiella utsattheten är större på landet än i stan.

– Man är nog mer ensam under stjärnorna, säger han.
Jag funderar på detta och tänker på att det nog finns så otroligt ensamma människor i Stockholm också, om jag minns rätt är det en av de platser i världen som har flest ensamhushåll.  Visst kan man kan ha ett rikt socialt och ändå vilja bo själv, men på landsbygden finns väl fortfarande en tradition av att hjälpas åt och fixa saker tillsammans, eller är det bara min ”idylliska” bild som poppar upp ibland?  Det förekommer i alla fall småprat på busshållplatsen och i mataffären, vilket händer att jag saknar i Stockholm där det tydligen är något fel på en om man börjar prata med någon på tunnelbanan.