Gunnar – med rätt att ställa ut

– Jag sökte febrilt efter ett James Bond-museum eftersom det var mitt stora intresse, men jag hittade inget så jag tänkte, varför inte starta ett själv? säger mannen bakom ett av Sveriges mer udda museer.
  Moderna eller Nationalmuseum i all ära. Men Sverige vimlar av udda, okända och smått skruvade museer. KA besöker ett av dem.
  Det finns inga skyltar vid vägen, inget som guidar oss. Plötsligt dyker det bara upp: 007-museet står det på en skylt ovanpå butiken ”Nybro bildelar”. Vi är framme där Bond-attiraljerna samsas med motoroljor och cylindrar. Gunnar Schäfer driver båda delarna helt själv.
  – Jag jobbar nog uppskattningsvis cirka fyra timmar per dag med mitt bildelsföretag och kanske 5-6 timmar med museet, säger han.

Ingången till höger tar en vidare in i museet och väl där leds man direkt in i en liten biosalong, där besökaren först av allt får se en 20 minuter lång film om Gunnar och hans museum. Och framför allt om varför han är så besatt av James Bond. Så till den grad att han lagt till både Bond och James i sitt eget namn och givetvis har 007 både på bilens registreringsnummer och i sitt eget telefonnummer.
  – Man får en förklaring i film­en så jag börjar med den.
  Hans tyske pappa försvann i Tyskland 1959 när Gunnar var två år gammal. Sex år senare såg han sin första Bondfilm och börj­ade efter det fantisera om sin pappas försvinnande, kanske var han hemlig agent?
  Och där ligger hela förklaringen, hävdar han.
  – Jag ser det som att jag hedrar Ian Fleming och min pappa med museet. Det jag hoppas på är att det en dag ska dyka upp några släktingar till min pappa och ge mig någon ledtråd.

I museet finns souvenirer i montrar, bland annat flera Bondskurkar i form av små leksaksgubbar, men framför allt bilar, möbler och annat som funnits med i någon av filmerna.
  – Den här båten kommer från Live and let die, berättar han när vi står i museets nyaste del, ett garage där en röd BMW från en annan film samt en snöskoter från Die another day delar utrymme med båten.
  Man förstår att Gunnar Schäfer lagt ner mycket pengar på sitt museum.
  Kan du leva på det?
  – Nej, det ger inga inkomster utan det är bildelsförsäljningen som betalar sig. Sen äger jag fastigheter i Kalmar och Nybro som finansierar en hel del.
  Måste man inte vara James Bond-freak för att uppskatta ditt museum?
  – Nej, det är det man inte behöver. Oavsett om man är en syjuntaförening eller vad som helst så hittar de flesta något de fastnar för.
  I ett av rummen kan man ha femkamp med schack, flipper, playstation, James Bond-frågesport och ytterligare något tevespel. 

Museet fyller tio år i år. Några anställda har han inte. Under de två timmar KA besöker lokalerna syns inte en själ till, förutom en man som vill köpa glass i bildelsbutiken. Men det brukar i snitt vara en cirka 30 besökare per dag på museet, säger Gunnar.
  Jag måste till slut fråga, fast det känns oförskämt:
  Ligger det inte nära till hands att du betraktas som en knäppskalle?
  – Det finns det alltid någon som tycker. Man blir aldrig profet i sin egen stad. Men när jag berättar och pratar med folk förstår de flesta efter ett tag. Men jag skiter i vad andra tycker och tänker. Jag gör detta för min egen skull. Du måste våga tro på dig själv och dina egna drömmar.
  När vi lämnar Nybro Bildelar och museet och industriområdet bakom oss, uttrycker KA:s fotograf precis hur det känns: ”Han vann i respekt efter hand”.