Så ila allting mot sitt bistra sanna slut
och havets våg slår mörk mot bleka strand,
ja, kastar sig som vildar över land
och ingenting blir nånsin som förut!

Var spröda viskning är ett ångesttjut
och ögats tröst ler skevt av glödgad sand
det skåda horisontens fyllda rand
och livets sista toner fräter bitter lut

Dags gråa ljus har svalt sin egen eld
och aska blandas raskt med all misär
Din tid har skurit djupa, djupa fåror

Det är nu dags att sona all Din gäld;
i blod, i sorg, i sot Du dras isär
och blottar livets alla fula skåror …