Klasshat i vår tid

Jenny Wrangborg. Foto: Maria Annas

– Klasshat och klassförtryck är bra ord för att beskriva det vi känner. Om vi inte kan använda dem blir det svårt att prata om det vi upplever.
  Det säger Jenny Wrangborg. Poet, kallskänka, KA-kolumnist och LO:s kulturpristagare 2012 om frågan som debatterats hela våren. 

  ”klassförtrycket är inget diffust eller allmänt
  det är en förklaring på tröttheten och ilskan
  ett enkelt svar på en enkel fråga
  är både problemet och den nalkande lösningen
  när tröttheten och ilskan blivit för stor
  och vi inte orkar mer”

Så slutar hennes dikt ”Klassförtrycket” i diktsamlingen ”Kallskänken”.
  – För mig är facket ett sätt att organisera mitt klasshat. Klasshat gör bara nytta om man kan kanalisera det på ett bra sätt. Hade jag inte organiserat mig hade klasshatet kunnat bli destruktivt.
  I dikten ”Jämlikar” skriver hon:

  ”den största tröttheten
  kommer inte från
  kroppsarbetet
  drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
  musklerna som skriker
  i belastningen under
  omöjlig balansgång
  med disken
  genom
  serveringen
  …
  nej, det är
  chefens ord
  efter veckor av obetald övertid

  blickarna
  från de välbeställda
  tanterna
  och oräkneliga leenden
  som döljer det faktum
  att det inte finns något hopp om
  att vi någonsin kommer
  mötas som jämlikar”

– Jag känner klasshat ganska ofta när jag är på jobbet. Det är inget som är hemligt i vår värld – det är ett resultat av hur man behandlas. Förnedringen på arbetsplatsen tror jag alla känner igen, även om vi kanske använder olika ord för den, säger Jenny Wrangborg.

Många värjer sig emot ord som förtryck eller hat. Men oavsett vad man kallar det är verkligheten att en borgerlig regering har vunnit två val på raken.
  Att tiotusentals människor (varav de flesta var kvinnor och låginkomsttagare med tunga jobb) vaknade upp på nyårsdagen 2010 utan ersättning från sjukförsäkringen.
  Och att en 29-årig partiordförande (Centerns Annie Lööf) med en egen månadslön på 151 000 kronor tycker att en nyutbildad undersköterska ska sänka sin lön med 25 procent, vilket betyder drygt 8000 kronor i månaden efter skatt.

Annelie Nordström. Foto: Fredrik Sandin Carlson

Kommunals ordförande Annelie Nordström vill inte säga att den förda politiken handlar om någon form av klasshat uppifrån.
  – Jag upplever alla de här förändringarna – det här genuina skiftet i politiken – som att man ska göra det svårare för småfolket. Självklart är det en klassfråga.  Men jag tror inte att de hatar och jag tror egentligen inte att de föraktar heller, de vill ha sina pengar för sig själva.
  Hon säger att hon aldrig kan se klasshat som en positiv kraft.
  – Jag har under min levnad aldrig sett att hat har lett till positiv aktivitet. Snarare att det hänger ihop med en maktlöshets- och hopplöshetskänsla. Den positiva ilskan ser annorlunda ut. Det som triggar i gång en människa att vara aktiv och att sluta sig samman, det är någonting annat. Det är inte hat.
  Annelie Nordström talar varm­are om något som kan liknas vid klasskänsla.
  – De erfarenheter jag har och det jag mött i livet bestämmer både vad jag hör och hur jag hör det, vad jag ser och hur jag ser det. Och det blir väldigt betydelsefullt när jag sedan skapar mina uppfattningar om saker och ting.

Johan Jönson. Foto: Peter Frennesson/Scanpix

Startpunkten för debatten om klasshat var en provokativ dikt av Johan Jönson. Dikten handlar om att straffa en välbärgad familj som diktjaget arbetar hos. När Johan Jönson läste upp den från Dramatenscenen jublade publiken. Och sedan var debatten i gång.
  Johan Jönson har länge skrivit dikter om arbetets vardag och verklighet. Han menar att klasshatet kan vara både gott och hopplöst.
  – Att känna hat är ju på något vis att erkänna sitt eget nederlag. Det kan både göra en nedslagen och hopplös, men också bli ett första steg till förändring. Att förneka att båda de sidorna finns är det dummaste man kan göra, säger han.

Liksom Johan Jönson har Jenny Wrangborg använt poesin för att sätta fokus på arbetsvillkor, klassförtryck och klasshat. Det har sin givna förklaring:
  – I politiska diskussioner är de flesta ofta låsta i sina positioner. I litteraturen sänker man garden och kan därigenom uppleva andras erfarenheter. Och därmed också förändra sin syn på hur livet och världen fungerar.