Fredsrebellen i underjorden

År 1985. Robert, som då ännu inte kallade sig Rebell-Robert, var 16 år gammal när han blev utslängd hemifrån.
  – Mina föräldrar tyckte inte att de kunde ha en punkrock­are i sitt lilla radhusområde. Jag hade fixat mohikanfrisyr med ”Ebba Grön” inskrivet i frisyren, så kom jag hem en kväll när vi hade repat, då stod det en plastsäck på trappen med mina grejer i. Huset var låst.

Rebell-Robert.

Robert tog säcken, flyttade in i replokalen. Där lyssnade han på Ebba Gröns låt ”Vad ska du bli?”, där Joakim Thåström sjunger ”Fortsätt fortsätt va dig själv, fortsätt fortsätt va rebell”.
  – Det var därifrån jag tog det. Jag tänkte jag ska bli rebell. På riktigt. När jag fyller 18 år, då kommer jag ta namnet Rebell.
  År 2012. Robert Rebell Fors kliver av tunnelbanan vid Slussen. En ljudkuliss stiger upp ur betongen. Människor som skyndar fram, någon skriker, en datoriserad röst varnar för avståndet mellan vagn och plattform. Rebell-Robert stannar i steget, tittar upp och ler. Säger:
  – Lyssna! Hör på ljudet. Ah! Vardagsrum.
  Här, på perrongen för södergående tåg, har han haft sin arbetsplats sedan år 2000. Han har spelat ännu längre i tunnelbanan, i över 20 år och på andra stationer än här, men det var vid sekelskiftet som han bestämde sig för Slussen. Robert ställer sig på sin vanliga plats, stämmer strängarna. Börj­ar spela.
  Roberts resa från den där plastsäcken med kläder utanför radhusdörren 1985 till livet han lever i dag har varit lång och händelserik. Det är en resa som bland annat innefattar flera år som hemlös. Han har bott i portar, förråd och lägenhetshotell. Trots svårigheterna hade Robert hela tiden musiken.
  – Redan i skolan var det musikrummet man flydde till när det var jobbigt, instrumenten blev mina bästa vänner. Hemma hos mina föräldrar var det bara tyst.

Det var musiken som blev vägen bort från hemlösheten.
  – Jag ställde mig på gatan och började spela in pengar till natthärbärge. Jag visste inget om livet då, men fick lära mig att överleva. Hade jag inte haft musiken, hade jag inte orkat med.
  Efter flera år fick han ett rum på hotellhem och till slut ett förstahandskontrakt. I dag lever Rebell-Robert ett ordnat liv med fasta tider där han spelar. Ett heltidsjobb där de nedkastade mynten i gitarrfodralet löses in på banken. Han skattar för varje krona.
  Men mynt är inte det enda som landar i fodralet.
  – Jag har fått hur mycket kondomer som helst. Det är fascinerande att se hur mycket människor tror att jag verkligen får ligga… Jag sparar allt jag får in, tanken är att bygga ett virtuellt museum med allt jag fått och visa upp på min hemsida. Jag får lappar och brev, men lyssna på det här. För exakt en och en halv månad sedan stod jag och stämde min gitarr. Då springer det förbi en kille och lägger ner en dator! Det är det tokigaste jag fått.

Från sin plats på tunnelbaneperrongen har Robert också sett ett samhälle i förändring.
  – Folk är mer stressade, mer på sin vakt, mer försiktiga.
Själv har han dock blivit mer och mer accepterad. I början var det vanligt att ordningsvakter drog in honom och i vaktrum och slog honom med batonger.
  Samtidigt ser han ett samhälle som har hårdnat.
  – Jag har gjort en låt som heter ”Reinfeldts paradis där lever inte jag”. Det stämmer, för jag vill inte leva i ett sånt här samhällsklimat, där man privatiserar och låter de fattiga och sjuka betala priset för de rikas välfärd. Jag är jättearg och jättetrött på det egoistsamhälle vi har i dag.
  Du fortsätter vara rebell?
  – Jag är en fredsrebell, det är det jag kämpar för: fred och kärlek. Men kan jag vara en av orsakerna till att Reinfeldt åker, så är jag gärna det.