Så blir du operaproffs

OUVERTYR
Operaspråk för musikalisk inledning. Och jag ska inleda med att vara ärlig.  Det är framför allt tre fördomar jag brottas med: fjolligt, svårtillgängligt och överklassigt.
  Föreställningen kan börja.

FÖRSTA AKTEN
Jag vet inget om opera. Kan jag ta det till mig ändå?
  När ridån går upp för Puccinis Bohéme sitter jag och tänker på den gigantiska kristallkronan rakt ovanför mig. Den påstås väga omkring två ton.
  Det var här jag började för några dagar sedan. I själva hjärtat. Kungliga Operan i Stockholm, och nu sitter jag på nionde raden mitt i den vackra byggnaden från förra sekelskiftet, där allt går i guld och rött.
  Jag har blivit guidad bakom scenen i prången och korridorerna av informationschef Torbjörn Eriksson. Jag har intervjuat sångare, suttit i Futten som Operans personalmatsal heter.
  Måste man inte kunna en massa om opera för att uppskatta det?
  – Det kan vara en fördel att veta något om vad som händer i en opera, men så är det även om man till exempel tittar på idrott. Opera handlar om stora känslor. Som på bio ungefär, säger Torbjörn Eriksson.
  Under föreställningen kan publiken följa med i den digitala översättningen på en skärm ovanför scenen. Nacken börjar värka efter en stund av guppandet upp och ner.
  Sångaren i huvudrollen som Rodolphe, Jonas Degerfeldt, avslutar första akten med att hans kraftfulla tenorstämma sjunger fram kärleken till Mimi. Och det känns bara lite konstigt.

Opera är ett lagarbete. Totalt omkring 200 personer involverade i en föreställning.

ANDRA AKTEN
Jonas är rocksångaren från Härnösand som inte visste ett jota om opera förrän han plötsligt kom in på en sådan utbildning.
  – Inte ens när jag lämnade in papperen till Operahögskolan visste jag vad det var.
  I Bohème är det liv och rörelse, parisisk julhandel. Innan pausen ställer hela ensemblen upp sig vid scenkanten och vinkar till publiken. Stämningen är på topp.
  – Det roliga med opera är att det är ett extremt grupparbete. Det är tekniker, det ska byggas, vi är sångare och orkester, en stor kör och statister. Vi är sammanlagt en 200 personer, konstaterar Jonas Degerfeldt när vi sitter i Futten.

PAUS
Frotterar mig i foajén. De flesta har inga märkvärdiga kläder, även om en och annan festblåsa och sidenslips syns i vimlet.
  Systrarna Eivor Hermansson och Marianne Brånfelt, i 70-årsåldern, är liksom jag på opera för första gången. De har kommit med tåg från Skövde.
  – Vi ville göra slag i saken innan vi trillar av pinn. Och det är en enastående upplevelse.

Här mixas ljudet vid sidan av scenen.

TREDJE AKTEN
Mimi är dödssjuk och Rodolphe kan inte hjälpa. Han vill lämna henne. Det är spännande. Håller jag redan på att bli operafanatiker?
  Handlingen är verkligen på basal nivå, men Jonas Degerfeldt gillar den. Och just Bohéme är en perfekt start för den intresserade, tycker han.
  – Den är superbra att börja med. Det är riktiga människor. Man sjunger det man vill ha sagt utan en massa upprepningar.
  Fjollighetsstämpeln skrattar Jonas Degerfeldt åt.
  – Det är mycket fördomar bland dem som inte går på opera. Så fort det krävs lite så finns det fördomar. Om man sätter sig in i det så stämmer det inte.
I   slutet av akten börjar det snöa på scenen. Rodolphe och Mimi har bestämt sig för att försöka lite till. Hoppet lever.

FJÄRDE AKTEN
Tårar faller på kinder runt omkring mig. Alla vet att det ska hända, ändå hoppas man att det ska gå bra. Men i Rodolphes famn dör till slut Mimi. Allt är stilla. Som en tavla.
  Mitt livs första opera är till ända.
  När applåderna tonat ut lever Puccinis trudeluttiga melodislingor kvar i huvudet.
  Ute i stockholmsnatten är det stjärnklart. Uppdraget är slutfört. Fördomar har kommit på skam, några finns kanske kvar. Men det var roligt på vägen.