Okategoriserade

Vi har visst råd med välfärd

Jag sitter på balkongen och lyssnar på Kaliber i P1 som handlar om välgörenheten som till allt större del går till det som samhället tidigare stod för. Nu -- när vi är så oändligt mycket rikare än på exempelvis 1980-talet tvingas människor gå till Frälsningsarmén för att socialförvaltningen säger nej.

Och förutom att hela programmet var ett skräckkabinett över vår tids ofärd, så var det en fras som återupprepades flera gånger i programmet: När det gemensamma inte räcker till.

Den intressanta frågan vi bör ställa oss är naturligtvis varför det gemensamma inte räcker till längre? Vart har pengarna gått? Skulle vi göra det skulle allt visa sig bero på en oerhörd ideologisk vindkantring och högervridning av den offentliga debatten och perspektiven. Orsaken till att ”den gemensamma kakan krympt” är politiska beslut. Bara sedan 1990 har skatterna sänkts så att statens intäkter sjunkit med 256 miljarder per år. Räknar vi vårdplatser hade vi 1990 råd med 12,9 vårdplatser per tusen invånare, i dag har vi bara två platser kvar.

Man brukar säga att de stora berättelsernas tid är förbi. Men när jag lyssnar på diskussionen de senaste åren är det en jättesaga som allt liksom pulserar kring. Myten att vi inte längre har råd med välfärden. Orsaken till denna påstådda penningbrist beror på att vi inte kan höja skatterna och framtidens äldrebölja.
Berättelsen om att vi inte har råd med framtidens välfärd är främst en hämsko för vänstersidan i politiken. I denna berättelse sägs att vi måste arbeta längre och att pensionsåldern ska skrivas upp till 70 år och att vi i framtiden måste betala privat för vår välfärd. Den viskas fram mellan raderna i orange kuvert med sjunkande pensioner och syns i en delvis nedmonterad äldreomsorg. Den vinkar från slingrande vårdköer när folk tvingas föda och dö i korridorer och strokepatienter ”får” åka hem efter tre dagar.

Tillsammans skapar denna saga en grogrund för en slags evig högerpolitik. Men framförallt äter den sig in i medvetandet och leder till att helt rimliga politiska krav liksom avförs utan debatt.
För, vi har ju inte råd. Nä, just det.
Eller?
Problemet är bara att berättelsen inte är sann. För vi kan visst betala för framtidens välfärd gemensamt om vi vill. Men då måste vi sluta sänka skatterna. Men den sagan är det inte alla som vill berätta.