Hon vill hedra alla städerskor

– Vanligtvis en invandrarkvinna, svarar en man som Cecilia haffar utanför stadsbiblioteket.
  Mannen har själv läst Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” från 1970, och tror att ny teknik har gjort arbetsmiljön och villkoren bättre för dagens städare.

Cecilia Persson, som är författare och personlig assistent, har hämtat inspiration från städaren och författaren Maja Ekelöf (se faktaruta). I en av sina ”Skurhinksrapporter 2012”, som publiceras här, skriver Cecilia:
  ”Städerskor har varken tid eller pengar att vårda sina egna själar och kroppar och det är heller aldrig någon som frågar städerskor, hur de egentligen mår, tycker och känner”.
  På Mormors bageri i Lund ställer jag frågan till Cecilia och får svaret:
  – Jag tror inte alls de mår särskilt bra. Det är arbetarklassens kvinnor som har fibromyalgi, är utslitna i kroppen och blir utförsäkrade. Och även om man jobbar och jobbar så räcker inte lönen i alla fall, säger Cecilia, som anar att städare faktiskt har det sämre idag än på 70-talet. Till exempel illegalt utnyttjande av utländska arbetare.

Cecilia Persson.

Cecilia Persson själv har en del gemensamt med Maja Ekelöf.
  – Vi är båda kvinnor och ensamstående mammor. Och jag känner igen mig i att det finns stor skam och skuld när man är arbetarklass – man ska inte vilja skriva och läsa, man ska jobba och nöja sig med det.
  Till skillnad från Maja Ekelöf har Cecilia Persson läst på universitetet och forskat i historia. Tills hennes forskning om förintelsen blev för tung. Men tillsammans med erfarenheter från vården är den akademiska bakgrunden en styrka för att tolka klass.
  – Jag har jobbat i vården till och från i hela mitt liv, och kommer nog alltid göra det. Jag tycker om det här med omsorg, det håller mig på jorden.
  Förra året dog Cecilias mamma. Hon led av bipolär sjukdom och om henne har Cecilia skrivit i sin diktbok ”Sveda”. Mamman dog fattig efter att ha levt som sjukpensionär sedan 30-årsåldern. 
  – Sedan mamma dog har jag tänkt mycket på min egen klassbakgrund och varför mamma blev sjuk. Jag tror sjukdom också bottnar i klass och utsatthet. Det fanns ingen rimlig chans att bli starkare, när hon kom ur en psykos så bara vällde det in sjukhusräkningar.

Cecilias mormor jobbade som städare. Hon slet ut sin kropp. Med skurhinksprojektet vill Cecilia hedra sin mamma, mormor och sin klassbakgrund.
  – Det är ett hyllningsprojekt till arbetarklassens kvinnor. Och även till mig själv, får man säga så?
  Projektet består av mer än skurhinksrapporterna på KA:s hemsida. Till hösten vill Cecilia göra en utställning av texter, fotografier och filmer – där hon tänker intervjua städare, ägare av städfirmor, forskare och vanligt folk. Dessutom har hon börjat skriva på en bok. Hon planerar att skriva boken i dialog med Maja Ekelöf, men också poeten Gunnar Ekelöf, som råkade ha samma efternamn.
  – Det blir Ekelöf versus Ekelöf, han är man och hon är kvinna. De delade en uppriktig solidaritet. Men han hade en massa kvinnor som tog hand om honom, det hade ju inte hon.
  Du är ju akademiker, hade en städare idag kunnat ge ut en bok som Maja Ekelöfs?
  – Den mest segregerade arbetarklassen har ju inte ens tillgång till språket. Jag hoppas att en somalisk kvinna ska skriva sin städbok, men det är inte så mycket som talar för det. Samtidigt möter jag många männi­skor som vill skriva.

Cecilia Persson säger att hon är privilegierad som kan få författarstipendier. Men hon har haft extremt dåligt med pengar i perioder. För att illustrera hur hon ser på sig själv och klass, berättar Cecilia om när hon som doktorand skulle äta lunch på Grand hotel med andra forskare. Hon kom direkt från sitt nattjobb som personlig assistent och på vägen hade hon varit hos socialen för att be om pengar.
  – Jag gick till socialen och sen gick jag på Grand hotel. Jag beställde den billigaste maten. För mig är det klass i ett nötskal, man kommer nog aldrig ifrån sin klassbakgrund, jag känner mig aldrig hemma.