Det var jag som ville det, och det var naturligtvis ett jobbigt och mycket tungt beslut som tog lång tid att komma fram till. Orsaken ska vi inte gå in på här. Det är inte intressant.
  Intressant däremot är vad som hände på arbetet. Jag fick ett massivt stöd av kollegorna. Några nästan trängde jag mig på för att prata av mig, andra kom självmant. Somliga hade jag rådgjort med innan jag fattade mitt beslut. Men ingen backade och alla fanns verkligen där på ett sätt som gjorde mig alldeles mjuk inuti.

Efter beslutet gick allt mycket fort. Jag lever nu ensam i en femrummare, men letar ett mindre boende. Varannan vecka kommer min dotter – det bästa som hänt mig – för att bo här. Jobbigt för ett barn att behöva slitas mellan olika hem, men jag tror inte på kärnfamiljen som ideal eller att det är bättre att hålla ihop för barnens skull. Barn är inte dumma. Det är klart att de märker när det är något fel mellan mamma och pappa.

Så jag är nöjd med mitt beslut och känner mig på många sätt lättad över att det är gjort. Annat saknar jag – såklart. Har man levt ihop i tio år är det ofrånkomligt att man delar en hel del upplevelser och minnen. Så till min före detta fru, tack för den tid vi hade tillsammans. Jag kommer att vara din vän, för alltid.