Vidare skriver 23-åringen att han lider av en psykisk sjukdom och att målet med dådet skulle vara att få leva resten av sitt liv tvångsomhändertagen. Som tur var hittade en av hans facebookvänner inlägget och kontaktade polisen, men när de försökte få honom intagen på psykmottagningen på S:t Lars blev han nekad plats.

Jag frågade en bekant som arbetar inom psykiatrin hur det kan vara möjligt att en sjuk människa vägras vård? Hon sa sig inte vara ett dugg förvånad. Det fanns antagligen inte några lediga platser på psyket, vilket, enligt min bekants erfarenhet, är ett återkommande problem. Hon menar att den främsta orsaken är att kommunerna struntar i att ordna boenden för psykiskt sjuka, därför blir många patienter kvar inom psykiatrin trots att de är utskrivningsklara. Enligt min bekant säger socialsekreterarna att det handlar om pengar.

När psykiatrireformen genomfördes på 90-talet var skälet att de stora mentalsjukhusen skulle avskaffas och ansvaret för dem som drabbas av psykisk ohälsa skulle föras över till kommunerna. Landstingens psykmottagningar skulle endast ha ansvar för den akuta vården. Avsikten var att kommunerna skulle ordna särskilda boenden och att de psykiskt sjuka skulle kunna leva så normala liv som möjligt. Detta gällde även dem som var alltför sjuka för att klara sig i ett eget boende och måste ha vård dygnet runt. Reformen finansierades med en skatteväxling som förde över pengar från landstingen till kommunerna. Problemet var att skattepengarna aldrig öronmärktes för psykiatrin. Kommunen kände sig därför fria att använda pengarna till annat och situationen för de psykiskt sjuka förvärrades.

Jag tror att de flesta människor i vårt land är villiga att solidariskt betala en högre skatt för att ge de psykiskt sjuka en bra vård och för att de själva och deras barn ska känna sig trygga i samhället. Kommunernas ovilja att ta ansvar för de psykiskt sjuka är obegripligt och ovärdigt ett välfärdssamhälle.