Behov av empati och socialt patos

Ibland är det lätt att bli uppgiven, trött och ledsen och det måste vi tillåta oss att bli. Barbara Ehrenreich skriver om det nödvändiga missnöjet i sin senaste bok, ”Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”: Det är en bok som jag önskar att alla skulle läsa. Den gör upp med en av  vår tids allvarliga myter, ”feel-good industrin”, och bevisar hur grundlurade vi är av positivt tänkande kulten, som hon analyserar som en maktteknik. Hur ska vi kunna förändra och påverka orättvisor och bedriva politik om vi inte är tillåtna att tala om orättvisor och ett  berättigat missnöje med löner, arbetsmiljöfrågor och två tredje dels samhället?

Vad Ehrenreich visar i sin bok är att de som tjänar mest på ”positivt tänkande kulten” är kapitalismen, arbetsgivare och andra makthavare. Människor som utnyttjas, lever i socialt utsatta situationer ska axla en skuld för att de upplever missnöje med sina liv. I stället för att uttrycka sitt missnöje som beror på strukturella förhållanden och engagera sig kollektivt, så blir det en skam och skuldfråga för den enskilda individen. Makten över våra sinnen, tankar och känslor. Individualismen i sin vulgäraste form och med den här sortens tankestrukturer/diskurser i omlopp, är det möjligt att belägga ett vårdbiträde med skuld som fick en arbetsskada på jobbet, när hon förnekas sjukersättning. Med rätt livsinställning finns inga sjuka kroppar, inga arbetsskador, ingen diskriminering, inga orättvisor.

Tänk om arbetar- och fackföreningsrörelsen inte synliggjort orättvisor och klassproblematik och arbetat för en förändring. Att till exempel en agitator som Kata Dalström ryckt på axlarna och ägnat sig åt sina personliga behov istället för att kämpa för ett bättre samhälle för alla. Maja Ekelöf låtit bli att skriva Rapport från en Skurhink och istället låtit sig tystas ner. Fackförbunden sätter sig och rullar tummarna och struntar i att agera när någon diskrimineras och har en orättfärdig lön. Kommunalarbetaren slutar skriva samhällsengagerade texter och istället rekommenderar alla som arbetar i vård och omsorg att istället affirmera fram bättre anställningsvillkor. Ja, ni märker, det är helt snedvridet om man börjar tänka efter vad en industri av livslögner egentligen syftar till: En acceptans för orättvisor och ett brutalt klassamhälle.

Ibland ställer jag mig den svåra frågan om alla människor är förmögna att känna empati? Behöver man ha varit sjuk själv i cancer för att förstå hur det känns och är att leva med cancer? Behöver man själv ha förlorat ett barn för att förstå hur det är att leva med en sådan sorg? Behöver man ha varit med om krig för att förstå vad krig är?
  Det är frågor utan självklara svar, men om vi utgår ifrån att alla människor inte kan känna empati och sätta sig in i andras livssituationer desto större anledning att belysa, skriva och snacka om svåra och verkliga saker och fenomen i samhället och världen. Konsten att vara snäll, som Stefan Einhorns kloka och varma bok heter. Att vara snäll är det svåraste som finns, för att vara snäll innebär att man bryr sig om människor och säger i från om någon behandlas illa.

Det som är så fantastiskt bra med Maja Ekelöf är givetvis att hon med sådan övertygelse, språklig begåvning och varma hjärta visar hur det var att vara kvinna, arbetarklass och städerska på 1970-talet, men lika viktigt är att hon är en människa som bryr sig om. Hon sliter dag ut och dag in för att få sitt och sina barns liv att gå ihop, men hon bryr sig också om fattiga barn i Afrika, hur flyktingar har det, hur grannen mår. Empati och socialt patos. Det är det vi behöver 2012 också, inte en högdos med skitprat att vi var och en ska skylla oss själva. Det är inte bara hjärtlöst, det är faktiskt också direkt korkat om man tänker efter.

Upp till kamp! Den nya dagen gryr.