Hur vi kvinnor talar om varandra

Varje människa måste ha ett ljus som lyser upp vägen för
henne om hon ska orka leva. Mitt ljus under många år har
Harry Martinson varit. Han fick lida förödmjukelse. Då ska
också jag klara av att vara förödmjukad . . . Han stod utanför
och hörde de rikas skratt. Då vill också jag klara av detta utanför.
Han klarade av de simplaste yrken utan att bli försoffad.
Då ska också jag klara av mitt städarbete utan att drunkna
i skurhinken.
  Kan ett yrke vara finare än ett annat yrke?
  Tyvärr måste svaret bli ja. Ett yrke som ger så god förtjänst
att man klarar sin försörjning på det är finare än ett yrke som
är så dåligt betalt att det inte försörjer ”sin man”.
– Maja Ekelöf, ur Rapport från en Skurhink, sid 12

Måndag morgon och sätter mig för att skriva efter några tuffa dagar och en helg med hög feber. Arbetade fem nätter på raken, och sista natten kände jag hur sliten jag ”egentligen” är. Jag är ju inte ”bara” personlig assistent utan även lärare och skriver böcker. Tror det är därför jag identifierar mig så starkt med Maja Ekelöf – att vilja både och. Både kunna försörja sig, kunna skriva och kunna vara en bra mamma. Den här kombinationen av olika roller och krav som också sliter och ofta med resultatet att inte känna sig riktigt bra någonstans. 

Minns en resa till Grekland som jag fick i 40-års present av en älskare, eller vän i viken, som man säger. Där träffade jag en trevlig kvinna som bodde i en av Sveriges rikaste kommuner, gift med en egen företagare och själv arbetade hon som sjukgymnast med utbrända och långtidssjukskrivna kvinnor från offentlig sektor. Hennes stora problem som hon såg det med sitt arbete var att kvinnorna hon skulle rehabilitera betraktade sig som offer och hade så lite positivt tänkande. De svarade dåligt på hennes uppmuntrande tillrop om att: bara man tar iii, så ordnar sig allt, bara man blir sin egen livscoach så kan man vad man vill.

Under den perioden arbetade jag med en kvinna som var döende i ALS och vi arbetade alltid två och två. Ett vanligt dygn kunde innebära uppåt 8-10 lyft, sondmatning, en deprimerad dotter i huset och en brukare med total dödsångest, som väntade på att kvävas av sin egen saliv.
  Flera av mina arbetskamrater gick in i den berömda väggen, inte jag som arbetade nätter och hade andra arbeten, utan mina arbetskamrater som slet på heltid. Många skulle behöva resor till Grekland och få vila ut i solen och känna sig stolta, istället slits kropparna ner och när man arbetat sig sjuk ska man få en nedlåtande blick på sig att man tänker och känner fel.

Det solidariska systerskapet, var tog det vägen? Har det någonsin funnits? Tänk om de som har kunde kämpa för de som inte har och erkänna hur bra de har det. Man är inte bättre än någon annan för att man har oskäligt hög lön när andra har skamligt låga. Man är inte bättre för att man är gift med en rik man och därmed också lever med dubbla inkomster. Innan detta får vara utgångspunkten, så uppmanar jag alla arbetarklassens kvinnor: Håll era huvuden högt – ta ingen skit och låt det ta den tid som det kräver att bota och rehabilitera era sjuka kroppar.