Margin Call utspelar sig under ett dygn, precis i början på den globala finanskrisen 2008. På en amerikansk investmentbank arbetar finansanalytikern Peter Sullivan som kommer över mycket oroande information gällande företagets framtid. Det blir startskottet för en situation där snabba beslut måste fattas, finansiella såväl som moraliska.

Det är en intressant inblick i Wall Street och besluten människorna som arbetar där måste ta. För de är trots allt bara människor, dock med mycket makt. De påverkas också, vilket filmen vill framhäva. Oftast fokuseras det annars, med all rätt skulle jag vilja säga, på det vanliga folket som drabbas.
  Visst blir det intressant, och oväntat spännande. Filmen går fort, kanske för att man med facit i handen vet vad som kommer att hända. Kanske för att dramaturgin är väl utarbetad. Den välrenommerade skådespelarensemblen gör ett bra jobb och det blir en kritisk inblick i det kapitalistiska systemet.


Men filmmakarna hade kunnat gå djupare på karaktärerna, gett ännu mer utrymme åt att utveckla deras personligheter. Det känns som att det är på väg, men att det aldrig kommer. Kanske är det därför som jag måste medge att det var ganska svårt att identifiera sig och känna sympati med dessa herrar (det är väldigt mansdominerat). Och var inte det lite av syftet med filmen? Det kändes i varje fall som det.