Han försvarar rätten att stjäla

Marseille. Staden på Rivieran är Frankrikes näst största stad och inte bara beryktad för sina hamnkvarter och sin kriminalitet. Marseille har också en tydlig radikal tradition: När den franska revolutionen pågick marscherade 500 frivilliga till Paris, sjungande på Marseljäsen, nationalsången som fått sitt namn från Marseilleborna.
  Det är här som Robert Guédiguians filmer utspelar sig.

Hur kommer det sig att du alltid återkommer till din hemstad?
  – Jag är född här. Min pappa var hamnarbetare och jag har alltid tyckt att man ska kunna berätta om vad som helst i världen på vilken plats som helst i världen, säger Guédiguian när Kommunalarbetaren möter honom i en flådig hotellsvit i centrala Stockholm, långt från några ruffiga kvarter.
  Den nya filmen heter ”Snön på Kilimanjaro”, en titel som kommer från en dikt av den franske författaren och dramatikern Victor Hugo.
  – I dikten är det två fiskare som adopterar grannfruns barn när hon dör. Det var det som gav mig inspiration till den här filmen, där två barn spelar en central roll. Och jag använder också ett uttryck som Victor Hugo använder i sin diktning: ”de fattiga människorna.” Jag använder det som ett uttryck för alla människor som har hamnat i svårigheter, säger Guédiguian och fortsätter:
  – Arbetarklassen i dag är inte alls vad den var tidigare. Tjänstemän och alla möjliga personer har blivit proletariserade, de är alla arbetare. Därför använder jag gärna uttrycket ”de fattiga människorna”.

Filmen handlar om en fackligt engagerad man, Michel, som blir uppsagd från sitt jobb med hjälp av en oerhört förnedrande metod, offentlig lottning. Hans namn dras, som ett av flera, helt enkelt upp från en låda framför ögonen på kollegerna. På en annan lapp står den unge Christophes namn. Deras vägar möts igen när Christophe stjäl en stor mängd pengar från den betydligt mer välbärgade Michel.
  – Det är fullständigt otänkbart för den fackligt aktive Michel, som har ägnat en stor del av sitt liv åt arbetarna, att se en annan arbetare som Christophe stjäla från en kamrat.
  Det finns ett citat av Bertolt Brecht där han säger att ”det är ett värre brott att äga en bank än att råna den”. Är din film en kritik mot äganderätten?
  Robert Guédiguian svarar utan en sekunds tvekan ”oui”, alltså ”ja”.
  Försvarar du hans rätt att stjäla?
  – Bra fråga. Jo, jag gör det. Men han gör sitt rån i största nöd, alla hamnar inte i den situationen.
  När Michel säger ”Christophe är en arbetare som vi”, är det regissörens ord vi hör?
  – Ja. Men mitt motförslag är att Michel och Christophe går ihop, enas och tar pengarna där det är moraliskt försvarbart att stjäla dem, det vill säga att de går och rånar en bank.
  För första gången under intervjun drar regissör Guédiguian på munnen.

I ett annat avsnitt av filmen diskuteras de rättigheter som arbetarrörelsen lyckats vinna, såsom betald semester och föräldraledighet. Den äldre arbetaren, Michel, menar att de unga inte förstår att segrarna har vunnits tack vare kamp.
  – Banden har brutits mellan generationerna. Jag tycker att det är väldigt allvarligt. Och arbetsgivarna är helt vilda och vill minska eller till och med slopa de sociala förmåner man har uppnått under två-tre generationer. Då blir det som en sorts reflex från arbetarklassen att man sluter sig inom sig själv för att försvara sig mot denna belägring.
  Robert Guédiguian tittar ut över hotellrummets panoramautsikt. Snart ska han tillbaka till Marseille.