Heter man inte Sverker Åström eller Ingvar Kamprad då är man i dagens Sverige läskigt anonym, uppfattas som en belastning och får skitmat på äldreboende. Det är rätt så paradoxalt att vi negligerar och nästan föraktar de gamla.

Jag menar, alla vi andra kommer förr eller senare att hamna i samma sits. Efter ett långt och vanligen slitsamt liv förväntar man sig lite omtanke och uppoffring av övriga i samhället. Vilket man sällan får i en värld där den starke, den unge och den vackre regerar. De äldre kan inte ge oss någonting, mumlar man.
  Fast det är fel. Med sin erfarenhet, sin återvunna barndom och sin lugna attityd kan de få oss att må bättre. De kan ju tjäna som vardagliga psykoterapeuter. Jag har sagt det flera gånger, gubbar och tanter är Sveriges i särklass roligaste och spontanaste människor. Här är ett exempel. 

Jag befann mig på Karlaplan och var på väg till jobbet. Mitt bland människors självmordsaktiga stressade steg hördes en sammetsröst, en aning beordrande.
  Var det till mig? Några meter bort stod en gubbe med sin högra hand upphöjt som ledare, och nickade belåtet. Han var över åttio, till utseendet en blandning av Al Pacino och Kirk Douglas.
  – Får jag låna din arm? Jag ska till banken där borta. Det går fortare. 

Tänkte för mig själv. I Sverige har jag aldrig lånat någon något, ännu mindre en arm. Den första reaktionen var en snabb kalkylering. Hjärnan försökte beräkna hur mycket tid det tar oss, mig och min arms pretendent, att nå banken. Femton, tjugo minuter? Tillräckligt många för att bli försenad till jobbet. Äh, vem bryr sig! Den andra bestod av en obeskrivlig, dionysisk känsla över gubbens otvungenhet. Efter att ha bott i det här landet i ett och ett halvt decennium så träffar jag en människa som fullständigt skiter i min tid. Han vill ha min arm! Han vill absolut till banken! Nu! Skitroligt!

Myrsteg per mysteg. Hand i hand. Vi pratade skoj och allvar. I korta drag sammanfattade Pacino – Douglas en stor del av sitt liv. Han var från Skåne och ”ingift i Östermalm”. Men han hade minsann behållit brytningen. Barn och barnbarn? Javisst, det fanns tider då de träffades oftare men nu är man tacksam om man känner igen varandras röster i telefon (humor och nostalgi i en härlig förening) Men jag då? Familj, jobb? Varifrån kom jag? Kosovo, Balkan? ”Skönt att Milosevic sitter i Haag, va”? (då levde skurken).

Jag kan inte minnas allt vi pratat om och det är väl inte det viktigaste. Aldrig tidigare hade någon berättat så mycket om sig själv och frågat mig lika mycket på så kort tid. Han tackade stort och jag blev frälst för dagen.
  Så litet behövs ibland för att man ska bli varmt i hjärtat. Och händelsen har fastnat i mitt minne för att den fortfarande symboliserar det naturliga, spontana och nyfikna i vår tids alltmer präglade självupptagenhet.
  Lika spontant är min uppmaning till alla gubbar och tanter som läser denna text: tveka inte, min arm står till förfogande.

Om författaren

Fatmir Lleshi är 47 år gammal och kommer ursprungligen från Kosovo. Han jobbar som vårdare på ett gruppboende med funktionshindrade, är gift och har barn.
Fatmir Lleshi är utbildad journalist och gillar att läsa och skriva. Förra året vann han första pris i en skrivtävling anordnat av MT, medelmstidning för Kommunal Stockholms län.