Dramatikern Gertrud Larssons och regissören Olle Törnqvists gestaltning av den omorganisation som fick så brutala konsekvenser för både anställda och medborgare är den mest underhållande samhällsatir jag sett på teatern på mycket länge. Kön till biljetter är nästan lika lång som telefonköerna till kassan när det var som värst. Och som pjäsförfattaren själv konstaterar i programbladet: ”Det mesta ni kommer att se på scen i kväll är hämtat direkt från verkligheten. Hur absurt det än kan verka.”

Kvällen innan har jag varit på LO-tidningens redaktion (se bilden ovan) för att höra hur Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) ser på de hårda sjukreglerna, de utförsäkrade, oppositionens ilska över uteblivna ändringar i rehabkedjan, hot och våld mot kassans anställda från desperata sjuka, ”kunder”, den ökade ojämlikhetens roll i det hela… Och jag konstaterar att ministern kan prata, långt, fluffigt och omständigt utan att säga särskilt mycket om sakfrågan. Det går ändå att uttolka att ministern tycker att:

Regelverket i stort sett är riktigt och nödvändigt.

Att han inte uttalar sig om sjuka som nollklassats eller nekats sjukskrivning.

Att han inte ser riksdagsoppositionens krav på en återgång till tidigare formuleringar av vilka jobb de sjuka som varit sjukskrivna 180 dagar ska prövas emot som meningsfulla. ”Vill de ha sådana regler är det upp till dem att skriva lagförslaget”, säger han. (Nästa dag hotas han av misstroendeförklaring och ber halvhjärtat om ursäkt, oklart för vad, fortsättning följer.)

Kristersson tycker inte heller det är relevant att koppla ökat hot mot anställda på exempelvis Försäkringskassan med de växande samhällsklyftorna och att ojämlika samhällen i sig föder mer våld. Hans syn på sjuka människor är inget unikt, och själv lär han inte behöva känna på sina egna grepp. Vilket för övrigt gäller lika även för övriga beslutsfattare, som, med olika ingångar i ämnet provat hårdare nypor för att få ner den höga sjukfrånvaron och ”fusket”. Som för övrigt visade sig vara en myt, enligt forskaren Björn Johnssons rapport Kampen om sjukfrånvaron.

Ulf Kristersson och Försäkringskassans nye generaldirektör Dan Eliasson är de sista aktörerna i den svarta fars som spelas upp i stora salongen i Uppsala, där huvudpersonen är den lojala och hårt arbetande handläggaren Marianne, som utsätts för det som kallan New Public Management, ett statligt verks förvandling till ett  ”kundorienterat”  Mac Donalds, ett ”myndigheternas IKEA”. Här styr konsulterna  med kafkaliknande metoder bakom kulisserna, datorerna brakar ihop och kostnaderna rusar iväg, samtidigt som de försäkrade inte får sina pengar. Alliansregeringen bygger därefter vidare med  rehabkedjan och utförsäkringarna. En rad aktörer i denna omstöpning passerar revy, med förste generaldirektör Curt Malmborg i en av de mer framträdande rollerna. Det är farsartad humor på blodigaste allvar om ett empatilöst system som säger att all sjukdom är individernas eget fel – samtidigt som man vägrar se de sjuka som individer, utan tycker att alla ska passa in i samma fyrkantiga form. Som om en kropp och en själ kan jämföras med en skadad bil.

Det bor en verklighet i varje skämt i det som utspelas på scenen i Uppsala. Och utanför teatern pågår utsortering och utförsäkring precis som vanligt.

Fotnot: Pjäsen hade urpremiär i Uppsala den 23 januari.