Mer än bara homofilm
Rakt framifrån med nakna sexscener. Eller bara som en dramaturgisk finess. Så skildras homosexualitet i två aktuella filmer. Vi frågade regissörerna hur de tänkte.
Andrew Haight. |
Vad hände egentligen i går kväll? Russell och Glen ligger i sängen och försöker komma ihåg. Smekte jag dig där? Hade jag min mun här? Trots att kameran inte visar något naket är dialogen så het att publiken på Göteborgs filmfestival sitter som fastnitade. Andan i halsen.
När Kommunalarbetaren möter den brittiske regissören Andrew Haigh efter visningen berättar han hur filmens sponsorer reagerade:
– Det var verkligen intressant. De tyckte att det var för mycket sex för en strejt publik, men att det inte var tillräckligt med sex för en gaypublik. Det är egentligen rätt förolämpande. Men det är Storbritannien… Vi har en fernissa av liberala åsikter, men om man skrapar lite på ytan så är vi i verkligheten ett djupt konservativt land. Men jag ignorerade dem hur som helst och gjorde filmen så som jag ville ha den.
”Weekend”, som filmen heter, handlar om Russell och Glen som möts en fredagskväll på en bar i Nottingham och följer med varandra hem. Men det som ser ut som ett oskyldigt one-night-stand utvecklar sig snart till något mer. Under helgen som kommer diskuterar de två livet och kärlekens möjligheter och omöjligheter.
Och trots att det är en film om två homosexuella män, och trots att regissören Andrew Haigh själv är öppet bög, ser han inte filmen som en ”gayfilm”.
– Det är bara en film som råkar handla om de här två bögarna. För mig är det uppenbart att det är universellt, för när bögar blir kära är det samma sak som när strejta blir kära. När jag skrev Weekend var det bara en kärlekshistoria om två män. Men så fort den var klar frågar alla om det var en gayfilm…
Han medger dock att två killar som blir kära möter andra problem, får ta andra – och kanske tuffare – fajter än ett heterosexuellt par:
– Visst har samhället blivit öppnare och mer tolerant, men det förekommer fortfarande diskriminering och man måste fortfarande komma ut inför sina föräldrar och ta risken att bli avvisad. Det kommer alltid att finnas där. Så snarare än att handla om sexualitet, handlar min film om vikten av att vara sig själv. Om att leva ärligt, leva uppriktigt. Om du inte gör det kommer du aldrig att bli lycklig.
Saara Cantell. |
Samma tema, att vara ärlig mot sig själv, går igen i finskan Saara Cantells film ”Stjärnorna över huset”. Här handlar det om tre kvinnor i tre olika generationer. Den yngsta, Salla-Mari, har lämnat sitt liv i Stockholm för att skriva på en doktorsavhandling i sin barndomsmiljö i ett hus på landsbygden i östra Finland. Det visar sig efter ett tag att Salla-Mari inte bara har lämnat Stockholm, hon har också lämnat kärleken där, efter en skilsmässa. En skilsmässa från en kvinna. Men att Salla-Mari är lesbisk kommer fram först sent i filmen, länge förleds publiken att tro att hon har skilt sig från en man. Att hålla publiken på halster var inte helt lätt med den svenska översättningen, berättar Saara Cantell:
– Det var svårt att översätta till svenska och engelska, i finskan har vi inte han eller hon, där har vi bara ett ord: hen. Och det var mycket lättare på finska: där kunde hon tala om sitt ex och bara använda ordet hen.
Att man som publik tror att det är en man som Salla-Mari varit tillsammans med, är ett av Saara Cantells syften med filmen.
– Man blir överraskad och märker sina fördomar.
I den lilla stugan på landsbygden möter Salla-Mari den unge Ville. De två utvecklar ett särskilt band och öppnar sig för varandra. Och hade Stjärnorna över huset varit en Hollywoodproduktion hade det legat nära till hands att Salla-Mari och Ville också blivit ett kärlekspar.
– Det var vissa som läste manuset som sa att de blev så besvikna över att de inte blev ett par. Då sa jag att de inte hade förstått nånting!
Fotnot: Weekend får svensk premiär i sommar, det är ännu inte klart om Stjärnorna över huset får svensk biovisning.