Verklig frihet inte alltid valfrihet
Nye S-ledaren Stefan Löfven har kommit ut som feminist. Allt annat är omöjligt i ett parti som vill företräda de många och lågavlönade kvinnorna som bär upp vår välfärd. Löfven, första ordföranden med LO-bakgrund, verkar både trygg och kompetent. Men han har inget enkelt jobb. Arbetarrörelsen låter sig knappast förpackas om till en Kommunikationskampanj med målgruppsanpassade åsikter lika behändigt som Nymoderaterna.
S är åsiktsbrett och behöver ha högt i tak. Men frågan om privatiseringar och vinst i välfärden förlamar. Här verkar S varken veta var de står eller vart de är på väg. Det dunkla kongressbeslutet från 2010 ger inga svar. Därmed tar nye V-ledaren Jonas Sjöstedt taktpinnen i de inrikespolitiska debatterna på välfärdsområdet. Att han drar väljare i dessa frågor är tveklöst.
Det Löfven hittills sänt ut är att socialdemokraterna är ett ”frihetsparti”, att partiets politik kan behöva ändras och att det inte är ”praktiskt möjligt” att helt förbjuda vinst i välfärden. Däremot är det ”alldeles otillständigt fel att våra skattepengar går till skatteparadis”, något som varje parti verkar skriva under på. Men säga är en sak, göra en annan. Än så länge fortsätter riskkapitalbolagens vinster strömma ut ur landet .
Att vara för frihet är lätt. Ordet är budgetneutralt, medan ordet rättvisa har ett pris.
För vilken frihet handlar det om? Om de konservativas och nyliberalernas negativa frihet – att undvika tvång? Eller den positiva friheten som också handlar om vilka val som öppnar sig. Att, som Sven-Eric Liedman skrev, få ökad frihet genom att få välja vilka val vi vill göra.
”Stora ideologiska debatter som sätter systemen framför människan kommer inte att förbättra välfärden”, skrev några ledande moderater nyligen på DN debatt. Men i själva verket är det tvärtom. Stabila system, värnandet av det allmännas intresse och långvariga relationer är frihetens – och även näringslivets bästa vän. Den kris för kapitalismen som vi nu ser handlar både om kortsiktighet och försvagade organisationer. Det skadar både klassiskt företagsbyggande och löntagare.
Som klassresenär vet Löfven att välfärdsstaten är den fattiges bäste vän. Som före detta metallordförande vet han att fackets styrka beror på att man organiserar, har ordning och reda i systemen och ser till att friheten för medlemmarna genom bättre villkor och löner uppstår genom att regelverken respekteras. Hur skiljer sig den socialdemokratiska friheten från borgerlig? Det behöver Löfven fundera på när han bygger sitt lag.
