Dagen efter hennes förfrågan var jag där hos farbror Pettersson. Jag knackade på dörren och hörde ett svagt ”stig in”. Jag gick in, neg och sa goddag. Lite rädsla kände jag när jag såg hur sjuk han var. Blåa läppar och hans händer och naglar var också blåa. Hans röst var svag och ansträngd.

Min första fråga var: Kan jag göra något? Ja, svarade han, vill du gå till affärn och köpe mjölka, lite brö och en korvsnärt. Jag tog börsen och gick, glad att få komma ifrån ett tag. Jag var lite skakis. Tänk om han dör när jag är borta. Tänk om han är död när jag kommer hem från affären.   
Men det gick bättre än jag trodde. Han hade satt på en gryta med potatis på spisen, jag stekte korven medan potatisen kokade. Han blev serverad och åt bra, trots att jag inte kunde göra sås till maten. Det gör inget sa han, jag tar en klick margarin te pären. Sedan diskade jag och sopade i köket och rummet, bar inte lite ved, så att han kunde koka kaffe på morgonen eller annat som han kunde behöva.

Efter några dagar såg jag kläder på en stol och frågade om jag skulle hänga in dem i skåpet. Nä, sa han, dom ska tvättas. Då tog jag fram zinkbaljan och la skjortorna i blöt, sen satte jag fyr i spisen och värmde vatten till tvätten. Sen borstade jag kragar och manschetter på skjortorna och gnuggade strumporna.

Allt som skulle göras där – diska, tvätta och skura – skedde med såpa. Många år har gått sen dess, men än i dag tänker jag på farbror Pettersson så fort jag känner doften av såpa.

Tvätten hängdes inne i köket och tvättlinan – snöret eller strecket som vi sa – gick från en skåpvägg och under spiskåpan. Där torkade det bra från spisvärmen. Tvätten kunde jag hängt ute, men vem skulle plockat in den? Det var ju ganska vanligt på den tiden att hänga lite småtvätt ovanför spisen.

Skjortorna blev strukna dagen efter, det som kändes svårt var att få rätt värme på strykjärnet, som värmdes ovanpå spisen. Det blev bra, fick prova på en provlapp som användes vid strykning.   
Matlagningen blev enkel – stekt fläsk, korv, strömming, potatis och pannkakor. Det var lika svårt att få bra värme för pannkakorna som att få strykjärnet bra.

Det gick hyggligt, ja rätt så bra. Varje dag jag kom blev jag så glad när jag såg honom genom fönstret, där han satt på sin favoritplats och läste Västernorrlands Allehanda – VA.
Bädda, sopa, skura, diska, tvätta, stryka och laga mat under 14 dagar. Mycket bra övning för en ”hemsamarit”. Den första veckolönen var 1 krona och 10 öre, den andra 1 krona och 23 öre. Jag var allt lite besviken på lönen, som jag tyckte borde varit det dubbla.

Han var nöjd, numera även jag, trots allt. Efter andra jobb och som fyrabarnsmamma var jag hemsamarit i 23 år. En bra period i livet, som jag absolut inte vill ha ogjord.

Gunborg Haglund, 82, gift och med fyra barn, kom till Varberg 1944 och började som hemsamarit I966. Föddes i Väja i Ångermanland 1929 och växte upp med sex hel- och halvsyskon, det är också därifrån berättelsen är hämtad.