Förr skyllde man på kraftig benstomme. Nu säger vi att jag har ”taskiga gener”. Men ska man då ge upp, för att man har fötts med fel förutsättningar? Nej, självklart inte.
Jag är född ur en västgötsk bondsläkt med breda rumpor och platta fötter och har aldrig varit någon graciös typ. I skolgympan fastnade min breda rumpa obönhörligt på plinten. Jag hittade aldrig någon glädje i skolgympan, inte heller på något gym med hänsynslösa speglar på väggarna. Jag var av en känsligare sort och bedövade min hudlöshet mot världen med mat.

Jag ska erkänna att det har funnits tider när jag har önskat att forskarna faktiskt hade hittat ett mirakelpiller mot övervikt, missbruk och allmän trötthet. En medicin som en gång för alla som ska utrota all form av fetma, ensamhet, depressioner – och gärna åldrandet när vi ändå håller på och önsketänker. Det tog mig 45 år att inse att det här läkemedlet redan finns.

Medicinen heter Träningsglädje. För en del betyder det dans eller löpning, för mig var det militärträningen som fick polletten att trilla ner. Plötsligt fattade jag hur otroligt bra man kan må av att träna, om man hittar rätt. Mycket tack vare de störtsköna människorna i mitt militärgäng som så enkelt botade den största välfärdssjukdomen av dem alla: Ensamheten.

Numera är det för mig helt obegripligt att det ”normala” är att vi sitter stilla 15 timmar per dygn och kanske, i bästa fall, rör på oss en timme om dagen. När det borde vara precis tvärtom.
Våra kroppar, hur genetiskt hungriga eller sårbara de än är, är nämligen självläkande och självreglerande, bara de får en daglig dos av fysisk aktivitet. När man tränar försvinner sötsuget, vi stressar av, endorfinkickarna gör oss lyckliga, värk försvinner mirakulöst någonstans bland glädjehormonerna. Hjärtat slår bättre, kolesterolhalten i blodet minskar, muskelstyrkan ökar, leder och senor håller bättre och uthålligheten ökar. Träning bromsar dessutom det kroppsliga åldrandet! 

Om vi bara kunde sluta fokusera på bantning och mirakelpiller och i stället hjälpte varandra att hitta sin egen rolighetsträning vore mycket vunnet. Med en kompishand i ryggen när det är kämpigt i livets uppförsbackar, så märker vi knappt att vi anstränger oss. Då har vi bara buskul tillsammans – resten är bonus.