Tanjas finska rötter gör succé på scenen

Teaterrummet är litet och publiken sitter tätt och nära Tanja Lorentzon på scenen. Den äldre kvinnan intill mig tvinnar pappersnäsduken i handen, fortare och fortare när föreställningen bränner till, och så hastigt upp för att torka ögonen.
Det är en monolog som känns i magen och bröstet, och som dessutom stannar i huvudet.
Den ställer frågor om vad som är hemma, om identitet och vem man är utan sitt modersmål.
Det handlar om Tanjas mormor som sitter på torpet Hemmilä i Finland utan el och vatten och med två små barn, medan mannen är ute i finska vinterkriget.

Det handlar om Tanjas mamma som ung och förhoppningsfull kom med man och barn till Sverige och Tumba som arbetskraftsinvandrare på 1960-talet och sedan blev en kämpande ensamstående mamma till sex döttrar, som hon började tala svenska med för att de skulle få en bättre framtid.
Och det handlar om Tanja. Om Tanja 10 år som tappat sitt finska språk och därför inte är en riktig finne men knappast heller en svensk. En Tanja som inte förstår vad mormor säger om somrarna när de är i Finland och hälsar på.

”Mormors svarta ögon” är ett stycke nutidshistoria som är lika mycket kvinnohistoria.
– Jag ville göra något med tyngdpunkten på förlusten av ett språk, förlusten av ett land och av en tillhörighet. Och jag tänkte vad är det jag saknar, vad är det som drar, och det var mormor. Jag var tvungen att börja där det börjar, innan förändringen, i det finska, säger Tanja Lorentzon.
Delen som handlar om Tanjas mamma skildrar brytpunkten – valet att byta land och flytta från Finland till Sverige. Under 1960-talet flyttade 200 000 från Finland till Sverige. De flesta arbetade inom industrin, andra blev kommunalare och arbetade inom vården eller som städare.
– Mammas del var svårast att skriva, absolut svårast. Jag ville verkligen veta hur hon tänkte, när hon tog beslutet att stanna och höra om hennes längtan hem, men hon säger att hon inte minns.

I stället researchade Tanja rejält, plöjde personaltidningar från Alfa Laval och intervjuade storasystrarna som mindes mer än mamman.
I en av de större tidningarnas recensioner av ”Mormors svarta ögon” kan man läsa: ”en likadan pjäs har aldrig spelats på Dramaten”. Och det är nog sant. Den här gången blir finnarnas historia bejakad och synliggjord från scenen. Visas upp som något viktigt. Trots att Tanjas mamma betvivlade att någon skulle vara intresserad.
– Det säger något om hur min mamma upplevt synen på finnar. Finnar har alltid behandlats nedlåtande. Det har varit okej att skämta om flaskan och kniven. Växer man upp som finne har man liksom alltid potential att bli en utslagen.

Jag frågar om hon tror att hennes liv sett annorlunda ut om familjen behållit sitt finska efternamn och fortsatt prata finska hemma:
– Jag inbillar mig att jag hade haft lägre status. Jag kanske hade varit helare som människa och inte haft behovet att kompensera. Jag tror att jag kanske inte hade varit skådis. Oundvikligen hade jag nog varit en annan person om jag haft det finska språket.
Det var i början av 1990-talet, när Tanja var i sena tonåren hon började fundera över sitt ursprung och hur man sett på finnar i Sverige. Det sammanföll med Ny Demokratis intåg i ­riksdagen, deras tal om vi och dom, invandrares rättigheter och skyldigheter och ifrågasättandet av hemspråksundervisning.
– Jag kände av att min familj fått kämpa och alltid hitta sätt att inte bli det folk förväntade sig att finnar skulle bli.

Tanja Lorentzon har nu spelat monologen, som först var planerad för 10 föreställningar när Dramaten hade en lucka i programmet, i ett års tid och ­dess­utom varit runt i landet och spelat den i samarbete med Riksteatern. Föreställningen har spelats in av SVT och sänds på tv 17 december.
– Nu när jag fått lite perspektiv känner jag mig lugn och stolt över ”Mormors svarta ögon”, att jag faktiskt har hjälpt till att berätta något viktigt. Och det är roligt att tv spelade in den. Nu finns den som en källa vilket betyder att den finns kvar för mina barn.