Som det snurrar i Caremadebatten!

Nu pratar alla om Carema och riskkapitalister. Men det är inte en slump att de finns eller att det ser ut som det gör.

Regeringens steg mot dagens skandal kan sammanfattas som följer:

1. Skatterna sänktes med 100 miljarder kronor för arbetsföra och friska, medan det sparades på socialförsäkringar och a-kassa. Olika lagar skyndade på privatiseringen av  välfärden för att få den ”effektivare och billigare”.

2. En femtedel av offentligt driven välfärd  har bytt ägarform och privata ”riskkapitalister” hittat en kassako. Många små aktörer har slukats av jättarna, regeringen med Göran Hägglund (KD) i spetsen lovade redan 2007 att se över detta, inget har ännu hänt. Inte heller har det blivit likvärdig meddelarfrihet för privatanställda. Kommunalare i en del små privata bolag upplever för första gången att de tvingas jobba utan försäkringar och kollektivavtal. Rädslan och tystnaden har ökat.

3. Den privat drivna välfärden har granskats, bland annat i en forskarrapport utgiven av oberoende SNS. Ingen forskning tyder på att den blivit billigare eller effektivare. KA och andra tidningar visar hur riskkapitalets trixande med höga interna räntor och slussning av miljardbelopp till skatteparadis trollar bort många av de skattekronor kommuner och landsting betalar för vården.

Carema blir symbolen för krocken mellan vinstsyfte och det etiska syftet: äldres behov av vård. Och plötsligt vaknar politikerna med snabba åtgärdsförslag:

• Regeringen vill stoppa möjligheterna att göra ränteavdrag på det sätt som sker idag. Meddelarfrihet för anställda är åter på tapeten. Kontrollerna ska bli bättre.
• Arbetsgivarna tar till brösttoner jämförbara med äldreminister Maria Larsson (KD): Nu ska undersköterskorna vara revisorer åt sina arbetsgivare: Vårdföretagarna säger till och med att den som inte larmar ska få sparken, medan det i dag är tvärtom! Det är svårt att hänga med.
• S-ordförande Håkan Juholt vill ta efter Norges modell så att offentliga pengar ska öronmärkas till verksamheten.  I praktiken säger han då nej till vinstdrivande företag, en snabb omsvängning sen kongressen då vinsterna var en ickefråga.
• Stockholms stad gör sig av med Carema, i vart fall Koppargården,och stoppar tillfälligt alla upphandlingar av äldreomsorg. Men hoppas märkligt nog att en utvidgad kundvalsmodell ska lösa problemen i framtiden!

Men det som passar för schampo och bomullstussar funkar sällan för gamla och sjuka. Som Maria Crofts skriver i DN idag: ”Äldreminister Maria Larsson ska låta Socialstyrelsen utreda om det är några skillnader i vårdkvalitet mellan äldreboenden beroende på om de drivs i offentlig eller privat regi. För övrigt talade hon mycket om vikten med valfrihet i äldreomsorgen. Att många äldre saknar den allra viktigaste valfriheten, att själva få välja när de vill flytta till ett äldreboende kom aldrig upp.” 

Det snurrar rejält i debatten med andra ord. Men: Några slutsatser av det som hänt kan dras:

1. 100 miljarder skatteintäkter försvann med jobbskatteavdragen.

2. Sysselsättningen som skulle öka och därmed kompensera för detta genom fler skattekronor i systemet har inte ökat.

3. Ytterligare miljarder försvann från statskassan när riskkapitalet plockade pengar till skatteparadis.

4. De effektivitetsvinster som skulle uppstå med privatiseringen har inte uppstått, enligt SNS. Inte heller har de gamla och behövande blivit färre. 

5. Alltså finns det mindre pengar till de äldre i dag. Hur vi ska få tillbaks dem för att möta de verkliga behoven hos en växande grupp gamla borde vi prata mera om.  

Vilka drivkrafter en utförare har är absolut väsentligt, skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen i dag och ställer den fråga Anders Borg och hans kamrater borde ställa sig vid nästa sammanträde: Kan riskkapitalister tyglas eller bör man ”satsa helt på ideella utförare som har ett klappande hjärta som drivkraft?” Den är inte heller så enkel att svara på som det låter.

Privat driven vård, skola och omsorg har självfallet sina idealister och eldsjälar. Men insynen i exempelvis stiftelser är ännu sämre än i ett aktiebolag.  Botar man ett problem genom att skapa ett annat? Kan man överhuvudtaget kontrollera bort alla effekterna som vinstmålet ger upphov till?

Och om en massa pengar till de gamla bara försvunnit, vad i all sin dar har vi då vunnit med alltihop? Ger de recept som nu ska bota de sjuka företagen medborgarna mer pengar i äldrevårdspåsen?

PS För övrigt ska alla ni kommunalare som sliter för att göra det bra för de gamla hos Carema och på andra ställen ha en eloge för att ni kämpar på och håller ut trots motvinden i medierna. DS