Serier fulla av Liv

Vi ses i den gamla godisfabriken Mazettihuset i centrala Malmö. Här, i kulturarbetarkollektivet C’Est Bons lokaler, kom Liv Strömquists senaste album Ja till Liv! till. Albumet, som recenseras av KA här, är upplagd som en traditionell ABC-bok, där varje bokstav står för ett särskilt fenomen, till exempel står A för Arbetslinjen.
Varför en ABC-bok?
– Det var nog bara ett sätt att få ihop de där serierna och så var det ett sätt att leka med att mina serier ofta har ett lärande anslag. Det kunde vara roligt att verkligen göra en skolbok på riktigt.
Bokstäverna gjorde hon i den ordning idéerna kom till henne.
– Jag hade redan rätt så svåra bokstäver. Jag hade till exempel redan gjort Q, för queerposörer. Det här var ett väldigt roligt system att jobba efter.
Ja till Liv! har hyllats samfällt av recensenter, liksom det mesta som lämnar Liv Strömquists penna. Men när hennes tidigare album framför allt har haft en feministisk udd, har det senaste också en tydlig klassprägel.
– Det är sant att den här är lite mer öppet politisk. Jag vill säga något som känns relevant och jag tycker att det känns väldigt relevant att prata om klassamhället i dag.
Hon berättar att hon själv är uppvuxen i en medelklassfamilj i Simrishamn och att hon redan som liten var politiskt intresserad.
– Jag har väldigt tidiga minnen av att jag var intresserad av samhället. När jag var jätteliten kommer jag ihåg att min pappa pratade mycket med mig och att han förklarade olika saker. Det kalla kriget, till exempel, visade han med tandborstar och tvål: De här vill ha en tandborste och då vill de också ha en tandborste, och då vill de ha en tvål och då vill de också ha en tvål. Hur det funkade med kapprustning. Det här var innan jag började skolan.

Med en sådan uppväxt var det kanske inte så konstigt att Liv Strömquist blev politiskt engagerad. Först i miljöfrågor, sedan i antirasism och som vuxen har hon varit aktiv i flyktingrörelsen, bland annat genom att vara kontaktperson åt gömda flyktingar, men också genom att själv gömma flyktingar hemma i lägenheten.
– Men i dag hinner jag inte det. Det är en aktivism som upptar extremt mycket tid.
Teckna säger hon att hon mer eller mindre alltid har gjort. Redan som sexåring gjorde hon serier, hon fortsatte hela skoltiden och gjorde i tjugoårsåldern egna fanzin. När sedan en bekants ­expojk­vän visade upp ett av fanzinen för Dagens Nyheters dåvarande chef för fredagsbilagan, var saken klar. Chefen ringde upp Liv. ”Vi vill gärna att du ska rita här i DN nu.”
– Så det var mitt första jobb, det var jättekonstigt.
2006 kom sedan debutalbumet och det har nu hunnit bli tre egna album.
Och så har det ju hunnit bli Blubby.

Historien om Blubby började med att tidningen City frågade Liv Strömquist vad hon tyckte om ett uttalande av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Adelsohn Liljeroth hade sagt att ordet ”kultur” har en negativ klang och att hon i stället ville ersätta det med ”underhållning”. Liv svarade:
– Jag tycker att namnet ”Lena Adelsohn Liljeroth” har en väldigt negativ klang. Därför föreslår jag att hon döps om till ”Blubby”.
När KA frågar varför just Blubby, säger Liv Strömquist:
– Det finns en Tove Jansson-novell som handlar om en utbränd serietecknare. En serietecknare som tecknar dagsstrippar och plötsligt en dag är den personen bara borta, det blir katastrof på tidningen, vem ska vi ersätta med? Och karaktären som måste tecknas vidare till varje pris, den heter Blubby. Så Blubby måste gå, men Blubbys tecknare har lämnat stället. Det handlar om villkoren för nån som sitter och gör massproducerade serier, som Tove Jansson förmodligen kände sig när hon gjorde Mumin.
Nu finns Blubby förstås också som egen facebooksida.
– Ja, den har fått extremt stort genomslag. Den kommer upp igen och igen.
Säger Liv och skrattar. Kaffet är uppdrucket.