”Att vara flera personer är ingen konflikt för mig”

När vi möter Christine Falkenland i centrala Göteborg skiner höstsolen starkt en stund, just innan nästa störtskur ska ta vid. Christine Falkenland har varit i Partille och besökt en grupp undersköterskor.
För andra året är hon med i Västra Götalandsregionens projekt ”konstnär på arbetsplatsen”. Hon bidrar med sitt kreativa tänkande när personalen arbetar fram en handlingsplan. Hon har fått mycket positiv respons från undersköterskorna, och tycker sig se att de tar för sig mer på jobbet. Mötena har även stor betydelse för Christine Falkenland.
– Jag kommer från en egofixerad yrkesgrupp. Nu får jag möta en yrkesgrupp som jobbar för andras behov. Det handlar inte om Christine Falkenland författaren, utan om deras process.

Torsdagsförmiddagar är vigda åt Partilles undersköterskor. Övriga dagar sitter Christine Falkenland hemma och skriver böcker. Eller sitter förresten, hon ligger helst ned i sängen och skriver med blyertspenna i ett billigt block. Pennan känns närmare henne än datorn och gör att hon vågar mer. Som ung gick hon i psykoanalys, och insåg att man får närmare kontakt med sitt inre då man ligger ned.
I Christines Falkenlands nya roman Sfinx är det en ensamstående mamma med dålig ekonomi som håller i pennan. Hon skriver brev till sin exmakes nya fru och blottar sin avundsjuka på deras välbärgade tillvaro i
villa.
– Jag ville skriva en bok till om kvinnors utanförskap. Jag tänkte att jag kan pilla med det ett tag till.

Kvinnligt utanförskap är speciellt, tycker Christine Falken­land. Medan manliga ”outsiders” kan ses som mystiska och härliga, blir kvinnorna mer föraktansvärda: en kvinnlig hemlös, en promiskuös kvinna, en dålig mamma.
Boken Sfinx beskriver också klasskillnader.
– Jag är ingen politisk författare, jag har ingen agenda när jag skriver, men jag välkomnar att det blev så.
Att Hovås är platsen för berättelsen var dock ett medvetet val. Det är en förort där det är nära mellan utsatta och välbeställda. Christine Falkenland ville skriva om avund den här gången.
– Avund är så fult om du jämför med andra svåra känslor. Som svartsjuka, där finns ju ändå passion. Avund är bara pinigt, det är inget man erkänner. Avund visar på den egna självbilden, kvinnan i boken skäms ju för sina tillkortakommanden.
Kvinnor som föraktar sig själva är också något som går igen i flera av Falkenlands böcker.
– Ja, vad festligt jag skriver, säger hon med ett skratt.

Christine Falkenland värjer inte det obehagliga och har i sina böcker trampat i själens träskmarker; begär, drifter och förnedring. Hon har sagt till sin ­nio­åriga son att han får läsa hennes böcker när han blir 18.
– Jag förlägger mycket av mitt grubbleri till mina böcker, som en överlevnadsgrej.
Men Christine vill få vara glättig också. Något som människor ofta haft svårt för. Särskilt när hon var ung.
– Ibland recenserades mitt utseende mer än innehållet i böckerna. Det kunde stå om Christine Falkenlands välsminkade ansikte, eller att jag förförde med svarta dikter och röda läppar. Får inte jag göra mig piffig som alla andra? Vad skulle jag göra, bli gråare?
Även människor i hennes närhet har haft svårt att få ihop bilden av privatpersonen Christine och författaren. 
– Jag tycker inte att det är någon kontrast för jag har ju allt det där i mig. Men jag kan förstå att andra upplever en skärande kontrast.

Christine vill inte välja någon favorit bland sina böcker, men en bok hon är särskilt stolt över är Trasdockan.
– Den skrev jag medan min sambo var i Iran och hälsade på sin familj och min son slutade med nattblöja och dessutom hade krupp. Så det tyckte jag var bra jobbat.
Där krockar verkligen bokens innehåll med vardagslivet?
– Ja, verkligen! Man kan sitta och leka i sandlådan och plötsligt få en idé. Man är flera personer samtidigt, inte bara författare och inte bara mamma. Det är ingen konflikt för mig, möjligen för andra.