Antalet osäkra jobb ökar. Arbetsinnehållet utarmas på många ställen. Lönekampen hårdnar. Arbetsmarknaden har varit hård  för många i LO:s yrken de senaste åren.
Ändå är det fortfarande trögt att värva nya medlemmar.

LO:s förbund tappade i snitt 2 procent av medlemmarna under förra året.
Samtidigt ökar tjänstemännen, deras organisationsgrad ligger nu på 73 procent jämfört med LO:s snitt på 69.
(I offentliga sektorn är dock 85 procent fortfarande medlemmar, den högsta siffran i LO.)
Bland unga under 25 är endast 36 procent med i facket. Det visar LO:s nya rapport i serien Röster om Facket och jobbet, som presenterades på representantskapet.

Egentligen är det ju världens bästa idé: Att gå ihop för ökad styrka, att gemensamt ta fajten för bra lön, utveckling och trygghet. Ändå fortsätter LO:s förbund att krympa, trots att det är på de här jobben facket behövs som bäst.

Facket måste bli mer nära och närvarande för att bryta trenden, sa Annelie Nordström i ett inlägg och tog det egna förbundet som exempel:
– Varje år går ungefär 35 000 medlemmar i Kommunal i pension, byter jobb, eller lämnar facket av andra skäl. Eftersom Kommunal samtidigt har 35 000 förtroendevalda borde det inte vara någon konst att rekrytera minst lika många nya medlemmar varje år, och lite till, menar Annelie Nordström. Tyvärr är det inte så, säger hon. 

Även Kommunal märker av medlemstapp, om än minst av av LO-förbunden.  Att LO:s förbund har fått en sammantaget högre avgift än många tjänstemän genom att deras a-kasseavgifter höjts betydligt mer är en förklaring. Andra  kan vara att både unga och visstidsanställda (där väldigt många jobbar inom LO:s områden) inte ser någon nytta med facket, tycker det är för dyrt, eller inte fått frågan om de vill gå med.
Någon måste möta dem först, understryker Annelie Nordström som inte tycker att Kommunals fackliga företrädare gör tillräckligt.
Hon säger:
– Kommunal har nyligen undersökt de visstidsanställdas förhållanden och vet att de som går på timme eller vikariat ofta gör det under lång tid, flera år, och att det inte alls bara gäller unga personer. Därför finns alla skäl i världen för fackligt förtroendevalda att engagera sig i deras villkor– och organisera dem.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin inledde med en tyst minut och en Fairtraderos till minne av LO:s första kvinnliga chefekonom Lena Westerlund, som avled den 4 oktober.
Hennes föredragning handlade mycket om sammanhållning, eller snarare bristen på densamma, förbunden ser inte tillräckligt till det gemensamma uppdraget inom federationen. Ett exempel är målet att lyssna på 100 000 unga till nästa kongress, 2012. Hittills har det bara blivit 15 000.

En annan sak som kärvat trots beslut i LO är gemensam ingång för unga i facket. Det ska finnas en enda dörr in för alla som trasslar och pusslar med flera olika tillfälliga jobb.
– Här ökar motståndet  ju högre upp i förbundshierarkierna man kommer, förklarar hon. Tonen hos den snart avgående ordföranden var lågmäld men samtidigt anades kritik mot förbundens bristande engagemang för det gemensamma.
– Samtidigt som arbetsgivarna samarbetar bättre och är starkare än nånsin så splittras vår gemensamma front i avtalsrörelsen, för att vi inte enades om nivån på jämställdhetspotten. Det är beklagligt och jag kan bara konstatera att vi tydligen inte pratade tillräckligt om jämställdhetspotten innan vi tog vårt första eniga beslut om avtalsrörelsen, sa hon.

Annelie Nordström utmanade repskapet  att  lyssna på 20 unga var, och ingen sa emot. Själv är hon ute på arbetsplatser och träffar medlemmar i Kommunals 260 yrken minst en gång i veckan.
– Jag kan konstatera att det löfte jag gav på kongressen det har jag hållit och det ger även respekt hos omgivningen, exempelvis journalister, som ser att jag vet vad jag talar om.

Men visst finns ljusgllimtar även för LO-förbunden. 57 procent av de som inte är med i facket i dag kan tänka sig att gå med, en ökning med 10 procentenheter sen 2002. Och mest positiva är just de ungdomar. 82 procent kan tänka sig att bli medlemmar. Allt fler tycker också att facket ger mer för pengarna, både när det gäller löneökningar och trygghet. 

Slutsatsen som LO-rapporten drar är att viljan finns, intresset finns, och lojaliteten består, men till syvende och sist kommer priset att vara tungt vägande skäl till att allt fler ändå väljer att stå utanför.
Att brinna för meningen med föreningen, tala för varan och våga både fråga och sälja blir med andra ord ett jätteviktigt uppdrag för alla fackliga ledare framöver.