Kvasimarknad är en marknad där monopol ersätts av konkurrerande leverantörer, men där resultatet inte är en normal marknad: Alla satsar inte på vinstmaximering. Efterfrågan bestäms av en offentlig budget inte av behov. Och valet görs i första hand av den som upphandlar, inte av konsumenten. Denna kvasimarknad utvärderas i SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Den pekar på en rad problem på de svenska ”kvasimarknaderna” för välfärdstjänster: ”Konkurrensutsättningen ser inte ut att ha gett de entydiga vinster som många hade förväntat sig.” Slutsatsen ledde till stort rabalder och att forskningschefen avgick i protest mot att hon förbjöds uttala sig.  Frågan om privatiserad skattebörda är superladdad.

För närvarande har cirka 17,2 procent av de anställda inom välfärdssektorn en privat arbetsgivare.  Mest ökar den vinstsyftande verksamheten, där närmare 100 000 jobbar, jämfört med cirka 45 000 år 2003. Det handlar om en sektor med, som Dagens Samhälle skriver (33/2011) ”lysande vinstmarginaler”. Privat vård, skola och omsorg hade ett rörelseresultat på 10,3 procent, dubbelt så högt som snittet för privata företag i stort. Eller som det står i SNS-rapporten: ”Offentligt finansierad äldreomsorg och insatser för personer med funktionshinder har blivit en attraktiv marknad för internationella investerare.” Inget visar dock att denna utveckling lett till högre kvalitet för brukarna eller minskade kostnader för samhället.

En förutsättning för att konkurrens och kundval ska leda till ökad kvalitet är att vi byter när vi är missnöjda. Men det är inte lika lätt att byta förskola, gymnasium eller äldrevård som tandkräm. Valet är ofta oåterkalleligt och det är svårt att utkräva ansvar. Personaltätheten i kommunalt drivna äldreboenden är i genomsnitt 10 procent högre än i privat drivna, ett viktigt kvalitetsmått. Om det då inte finns kommunala boenden att välja så har äldre (som dessutom ofta är för sjuka för att välja) förlorat på privatiseringen.

Varken kommuner eller stat har tagit ansvar för att skapa förutsättningar för god kvalitet och insyn i privat driven äldreomsorg,  inte heller för uppföljning och kontroll. Det visar exempelvis Stockholms hantering av äldres klagomål. Är välfärdstjänster överhuvudtaget lämpliga att privatisera? SNS-rapporten är en oroande signal om en ansvarslös hantering av denna marknad för miljarder.