Folkets hus mellan död och framtidstro

Det är historisk mark för arbetarrörelsen, grusplanen utanför Frånö Folkets hus i Ådalen. Här stod tusentals arbetare den där majdagen för 80 år sedan. Då hade företagsledarna hyrt in utländska så kallade ”arbetsvilliga” strejkbrytare för att göra det arbete som var satt i strejk. En strejk i protest mot lönesänkningar. Arbetarna var rasande och så många att de inte fick plats inne i huset, därför fick man hålla sitt möte utomhus. Och här fattades beslutet att demonstrera mot brytarna. Den demonstration som skulle komma att beskjutas av militär, skott som orsakade fem unga människors död och en vändpunkt för Sverige.

Birgitta Johansson, Leif och Lisa Håkansson i biosalongen i Konga Folkets hus. Toppmoderna fåtöljer och digital projektor gör att man ser ljust på framtiden.  Foto: Hans-Peter Bloom

Men allt det där är längesen och historien känns långt borta när Britt Öhresten öppnar dörren och välkomnar oss in i huset. Här är öde nu, senast det var någon verksamhet i huset var en loppis i slutet av maj. Den 14 juni var det årsmöte. Bara 17 personer kom, medelåldern var hög, och beslutet var oundvikligt: Folkets hus-föreningen lades ner. Engagemanget finns inte längre, arbetarrörelsen har vänt huset ryggen och det går inte ens att få ihop en fulltalig styrelse.
Britt Öhresten, som blev föreningens sista ordförande, tar av sig glasögonen och suckar:
– Det har varit dåligt i tio år. Huset kostar 80 000 kronor bara i uppvärmning. Vad gör vi när vi inte får in pengar? Enligt revisorerna borde vi satt stopp för längesen.
Britt har ett sår i huvudet, för nån dag sedan rasade ett gammalt Olof Palme-porträtt ner på henne när hon skulle städa.
– Han fick väl ett utbrott för att vi ska lägga ner …
Det är bara en minnesplakett på utsidan, den obligatoriska Amelintavlan och så porträtten av Palme, Branting och Per-Albin som skvallrar om att det här har varit ett så viktigt hus för vänstern.
Arbetarkommunen håller inte längre möten här och det var längesen det gick någon demonstration från Frånös grusplan.

Över 90 mil söderut ligger en annan grus-plan. Och den är full av människor och bilar. Alla ska de in. In till Folkets hus. Vi är i det lilla brukssamhället Konga, i sydligaste Småland. Det är digital biovisning av filmen Jag saknar dig och Folkets hus-entusiasterna och äkta paret Lisa och Leif Håkansson tippar hur många som kommer att dyka upp. Minst 50 är de eniga om, och det är en bra siffra för ett samhälle som inte har mer än 500 invånare.
Leif började hjälpa till i garderoben här 1949. I augusti i år var han och Lisa på Folkets Hus och Parkers filmdagar i Sundsvall och på kvällen skulle det avgöras vilken som blev årets biograf. Leif berättar:
– Kvart i tio började de dra motiveringen. Efter två meningar fattade vi att det var vi. Vi gick inte till nästa film, vi gick till baren … Det var en otrolig sak.
Men utmärkelsen som årets biograf är bara kronan på ett hårt arbete. Med hjälp av kommunen och pengar från såväl företag som privatpersoner satsade Folkets hus-föreningen på att digitalisera biografen. En omställning som gick på 930 000 kronor.
– Även de som inte går på bio har stöttat oss, berättar Lisa Håkansson. Vi har fått in 268 000 kronor av företag och enskilda, jag sa i början att får vi in 100 000 är det mycket. Man ska tro att allt är möjligt!

Inte mycket på Konga Folkets hus skvallrar om att det här skulle vara arbetarrörelsens hemvist. Leif säger:
– Min målsättning är att vi ska vara opolitiska. Folkets hus hade inte funnits kvar om vi varit starkt kopplade till Socialdemo­kraterna. Nu finns alla samhällsklasser med.
Det har visat sig vara rätt medicin.
Nu är det egentligen bara hans egen slitna röda cardigan med Folkets hus-märket på som berättar om en svunnen tid. Föreningens ordförande heter Birgitta Johansson och är egenföretagare. Hon säger att bion betyder allt för Folket hus.
– Det är huvudverksamheten. Det är kommunens enda biograf.
I framtiden vill man satsa på Folkets hus-rörelsens framtidshopp: Direktsändningar av pjäser och konserter. Allt möjliggjort med den digitala tekniken.

Uppe i Frånö är man långt från att digitalisera. Det mest moderna är en stationär dator under Palmeporträttet. Det som rasade. Britt Öhresten skrotar runt i resterna av ett monument, det sista hoppet är att några organisationer går ihop och köper huset, annars tror hon att risken är stor att det blir affärslokaler av allt.
– Det är ju fint här, även om det är skraltigt. Det är så sorgligt så.