Den Nya Välfärden lånar cred av journalister
I går var det kanelbullens dag, om någon missat att 4 oktober ägnas kanel, mjöl, smör och socker. För den som saknar 4 oktober som företagarnas särskilda högtidsdag finns ingen tröst. Den har spelat ut sin roll, meddelar lobbyist Patrik Engellau i en påkostad annonsbilaga från Den Nya Välfärden. Men organisationen är alltjämt på hugget och vill skrota politiker och göra alla medborgare till kunder.
Det är återigen kris för pressen, som presenterar det ena sparpaketet efter det andra. Samtidigt pågår det en intensiv krigföring från lobbyister och företagare via ett enormt utbud av reklam, för vitaminer, åsikter, läkarmottagningar med mera. Förpackade i tidningens form och distribuerade inuti ”riktiga tidningar” lånar de den trovärdighet som varje annonsör så hett åtrår och som de samtidigt så gärna vill slippa nackdelarna av i form av granskning.
(Det kan få absurda konsekvenser, när exempelvis en större regionaltidning norr om Stockholm låter sin annonsavdelning göra en tematidning med redaktionellt innehåll i redaktionell dräkt, utan att informera redaktionen!)
I går var det alltså dags för annonstidningen med temat ”Den nya valfriheten”. Tryckt av DN och utskickad via något av mina morgonblad. Sätet är Danderydsgatan i Stockholm.
Någon ansvarig utgivare finns inte, men det är svårt att missa avsändaren: vd Patrik Engellau har jobbat på och skrivit såväl inledande helsidesledare, avslutande helsidesreflektion, två öppna brev till ministrarna Kristersson och Engström, och för säkerhets skull är han även intervjuad i ett större reportage om skolpengens historia av S-profilen Lotta Gröning, liksom i ett osignerat reportage om friskolornas vinster.
Lotta Gröning, känd bland annat från Expressen, är för övrigt stort dragplåster på omslaget med sin artikel om ”valfrihetsrevolutionen.”
Däremellan skriver SvD-krönikören Thomas Gür att betygsinflationen inte är friskolornas fel, centerns nya partiledare Annie Lööf vill ha ”skattelättnader, reformer på arbetsmarknaden och enklare regler”, Widar Andersson, socialdemokratisk chefredaktör på Folkbladet i Norrköping ”var en av de första inom partiet att se fördelarna med skolpengen”, han har även varit ordförande för Friskolornas Riksförbund. Och i Nacka får kommunalrådet Erik Langby gå vidare och införa checksystem för ridskolan.
Ett lite udda inslag är krönikan från Rebecka Carlsson, språkrör Grön Ungdom, som varit på Harvard och inspirerats av begreppet ekonomi utan ägande. Låter onekligen spännande, gissningsvis inget som Den Nya Välfärden sätter som punkt ett på programmet.
Organisationen kallar sig en ”partipolitiskt oberoende tankesmedja vars förslag präglas av en positiv människosyn.”
Nästa mening är lite mer oroande: ”Vi tror att det blir bättre om makt och pengar flyttas från valda ombud till medborgarna själva.”
I klartext är detta högerspråk och betyder: Vi gillar inte demokrati, vi gillar inte politiker, förvandla alla medborgare till kunder!
Lite ironiskt är det onekligen att de löntagarfonder som en gång i världen väckte sån oro hos företagarna nu är med och bidrar till riskkapitalisternas välstånd och vinster.
Den ”friskolerevolution” och ”valfrihetsrevolution” vi sett och vars brist på utvärdering SNS-rapporten Konkurrensens Konsekvenser nyligen lyft, är alltså inte enbart hallelujamoments, utan har skapat både oreda och otrygghet även för familjer som tyckt att det varit fint att kunna rösta med fötterna och jaga bästa möjliga skola åt sina barn. Väljandet i hemtjänst och äldreomsorg har inte varit lätt för gamla människor som inte orkar och kan.
Utvärdering av Stockholms hemtjänstval visar exempelvis att missnöjda äldre som klagar bara uppmanas byta, utan att man kräver att bristerna i det enskilda företaget rättas till. Pengarnas makt kan inte alltid kompensera tryggheten i en ansvarstagande kommun med engagerade politiker.
Jag har inget emot att företagare lobbar för bättre villkor och för reformer de vill se genomförda. Eller för sin egen ”valfrihetsrevolution”. Jag håller dessutom med Engellau om att försäkringskassan, inte arbetsgivarna bör ta störst ansvar för sjukersättningen. Att hans organisation gör reklambilaga i tidningsdräkt och köper plats i morgontidning är inte heller något att säga om.
Kanske är jag överkänslig. Men att vanligtvis seriöst syftande journalister och ledarskribenter ställer upp i annonsartiklar för lobbygrupper skadar deras, och även ”de riktiga” tidningarnas trovärdighet, lika mycket som exempelvis ”KD-Birro” skadar TV4.