Elva LO-förbund klarar mer än tre!
Lönestriden mellan industrins män och vårdens kvinnor är inte ny. Men synen att just privat industrisektor ska leda löneligan är inte längre sann i LO-familjen. Konflikten blev uppenbar då IF Metall, Livs och GS beslöt att lämna samordningen i protest mot kvinnopotten. Frågan är om deras åsikt att tillverkningsindustrin bör ta täten har något med dagens verklighet att göra?
På 1980-talet var det Metalls Leif Blomberg och Kommunals Sigvard Marjasin som symboliserade lönekampen mellan offentligt och privat, mellan ”närande” och ”tärande” sektorer. Stridsyxan grävdes ner och hämtades upp med jämna mellanrum, för att under 2000-talet ersättas av flera perioder med någorlunda samordnade lönerörelser inom hela LO. Trots att begreppet kvinno- eller jämställdhetspott hela tiden varit ett laddat ord, och tolkats och definierats i det oändliga. Av svårbegripliga skäl har ”lågavlönade” i industriförbunden ställts mot lågavlönade (oftast kvinnor) i andra förbund, med Kommunals kvinnor som det tydligaste exemplet.
I år väljer alltså tre LO-fack att köra sitt eget race. Summan som de inte ville gå med på, är cirka fyra tior extra till lågavlönade kvinnor. 40 kronor – ofta felräkningspengar när det handlar om löneglidning i privat sektor, men betydligt viktigare i sektorer som kommunerna, där arbetsgivarna sällan delar ut extra. Det är märkligt och trist. Men samtidigt: LO är fortfarande starkt samordnat. Förutom Handels, Seko och Fastighets så gick ”mansförbundet Pappers” inte med sina bröder, ej heller Byggnads, Transport, Elektrikerna eller Målarna.
Pappers var tidigt kritiskt till industrins rätt att sätta ”märke” i avtalsrörelsen, så att ingen annan skulle kunna få mer och gick aldrig in i det nya industriavtalet. De är med övriga LO även om de inte får rätt till kvinnopott. Respekt! Pappers ordförande Jan-Henrik Sandberg säger till da.se att situationen försvagar både industriavtalet och de övriga LO-förbundens krav på jämställda löner, och visst finns den risken.
Men 11 är fortfarande mer än tre. Och 1,1 miljon medlemmar fler än 450 000. Musklerna, stridsviljan och sammanhållningen finns kvar. Med tanke på att servicenäringarna är svensk tillväxtmotor, och att en ökande del av vård, skola och omsorg är såväl börsnoterat som tjänsteexportör finns ingen anledning att positivt särbehandla industrin lönemässigt. Marknadsstyrning, vinster och utdelningar är inte enbart industrins arena.
Visst blir det avtal även denna gång. Men med starkt ökad risk för konflikter.
Fotnot: Av misstag räknade jag med 15 LO-förbund, det är dock bara 14. Därför har jag ändrar från 12 till 11 i rubrik och text. Det är ännu också oklart hur Transport ställer sig till LO:s samordning.