I  SVT-programmet Skavlan häromkvällen satt hon tillsammans med bland annat film-rockstjärnan Kevin Costner. Hon pratade om sin bok Ögonblick som förändrar livet, om att hon tar körkort, om kärleken till sin familj –  de kvinnor som sitter kvar i CIW, California Institution for Women, där hon tillbringat en tredjedel av livet i gruppen livstidsdömda.

Hon försöker inte komma undan sin del i ansvaret för medhjälp när hennes pojkvän begick två mord, varav ett mot en polis, snarare tvärtom. 1981 döms hon till livstid. Eftersom pojkvännen som höll i pistolen hängde sig har hon fått den samlade vreden från anhöriga och den mördade polisens kollegor och familj.
Hennes frigivning har motarbetats av starka lobbygrupper, och de anhöriga, men till slut fick hon avtjäna de två sista åren på svenska Hinseberg. ”Sveriges hårdaste fängelse”, beskrivs i boken som ett lyxhotell med vänlig och medmänsklig personal. Det säger en del om svensk kriminalvård på ett positivt sätt, men ännu mer om den dehumaniserade synen på fångar i USA, i det här fallet i Kalifornien.

Annika Östbergs berättelse är dels en djupt personlig och mycket välskriven skildring av en människa som kämpar för att överleva utan att deformeras, som reflekterar och söker efter meningen och det goda inom sig och i sin omgivning, trots den torftiga miljön. Det är en betydelsefull och gripande del av boken.
Men den är också ett skakande socialreportage om de undermåliga villkor som dömda fångar i USA lever under och hur det hela tiden dessutom blivit sämre. Sakligt dokumenterar hon de små stegens tyranni, hur allt i livet begränsas, från var fångarna tillåts gå, sitta, stå, vilka kläder de får bära, vilken sorts schampo, hur långt håret får vara, att färgade underkläder förbjöds, att paket från familjen inte längre fick skickas, att familjebesök inte längre tilläts, att strafftiderna förlängdes och  hur trängseln och överbeläggningen på fängelserna närmade sig det outhärdliga.

De extremt långa strafftiderna gör även att fängelserna håller på att förvandlas till ålderdomshem, vilket är en historia för sig.
Ett citat från Annikas tidiga intryck av Hinseberg säger en del: ”Jag viker fortfarande undan när någon ur personalen går förbi mig och blir stel som en pinne om någon rör mig av misstag eller råkar stöta till mig. På CIW skulle den typen av kontakt, även om det hände av misstag, obönhörligen leda till en tripp till häktet. Jag minns att strax innan jag åkte så hamnade stackars Doris på SHU i 45 dagar för att hon nuddade vid en vakts arm när hon var på väg ut ur sin cell. Personalen här tittade konstigt på mig när jag pressade mig själv mot väggen när de gick förbi.”

Annika Östbergs boktitel knyter an till huvudbudskapet: Att ingen direkt börjar skjuta i sig heroin och sedan begå brott. För hennes del handlar det om en liten flicka som rycks upp med rötterna och sedan känner sig hemlös och oälskad i sin nya miljö. Visst kunde det gått bra i alla fall, men oddsen är så mycket sämre. Bokens blandning av dagboksanteckningar, återblickar och rapporter gör den både spännande och sorglig.
Och märkligt nog även hoppfull.
Den intensiva livskänsla, som stärks av den gudstro hon hittat under fängelsetiden, förmedlas rakt igenom och lyser upp även de mörkaste delarna av Annikas historia. Hennes livsglädje och förmåga att njuta intensivt av ögonblicken är förunderlig och svår att inte beröras av.