Kvinnorna som diskuterat i över 100 år

– Det är väldigt mycket värme och gemenskap under de här träffarna, säger en av deltagarna Birgitta Gabrielsson.
För precis 90 år sen, den 12 september 1921 fick kvinnorna i Sverige för första gången gå och rösta i ett riksdagsval. Då hade Göteborgs kvinnliga diskussionsklubb varit i gång i tio år. Den startade som ett led i kampen för rösträtten.

100 år senare sjuder det av aktivitet. Just den här måndagen vankas det föredrag om den tyske konstnären Emil Nolde.
Länge höll klubben till i en stor lägenhet i centrala Göteborg, men 1992 flyttade de till Sjömanskyrkan i Masthugget. Föredraget hålls i en sal, som är som en kuliss från 50-talet med sina bollar till lampor och tidstypiska stolar.
En isländsk Noldeexpert berättar, åhörarna lystrar koncentrerat. Mot slutet av anförandet tilltar hostandet och harklandet, väggtermometern står på 24 grader. Det börjar bli dags för dagens andra höjdpunkt – fikat.
Det är som en explosion. Inom ett par minuter sitter alla runt de 20-30 borden i festvåningen bredvid, och det pratas så att taket nästan lyfter och seglar ut över Göta älv, där utanför.
Jag slår mig ner bredvid Eva Butovitsch. Hon är 84 år och har varit med i klubben i 15 år.
– Diskussionsklubben har gett mig nya kontakter och jag har lärt mig så mycket, säger hon.
Vilket föredrag har varit bäst genom åren?
– Det är svårt att säga. Men ett som var populärt var när skådespelaren Sven Wollter var här. Då stod tanterna i kö långt ner i trappan och ville komma in, berättar Margareta Normin, som sitter mitt emot.
När den första riksdagsmotionen om kvinnlig rösträtt avslogs 1884, förklarade man att kvinnorna först behövde skolas i samhällsfrågor innan man kunde släppa fram dem till valurnorna. 1911 nådde rösträttsfrågan sin kulmen opinionsmässigt med demonstrationer och kongresser i ämnet. Det var också då diskussionsklubben startade.

Mycket folk, cirka 100 kvinor kom till säsongens första måndagsträff i Göteborgs kvinnliga diskussionsklubb.

Vi backar 101 år i tiden och slår oss ner vid bordet hos tre av de fyra kvinnor som bildade diskussionsklubben och lyssnar på deras samtal en vårdag 1910, nedtecknat av en av grundarna Maria Larsen, bibliotekarie.
– Bilda ett eget kvinnoparti, som i sig skulle innesluta alla kvinnor av alla partifärger, säger journalisten Ingeborg Dahllöf.
– Nej, arbeta tillsammans med männen och ingå i de olika partiernas organisationer, säger Larsen.
– Kvinnorna göra sig så lite gällande, inflikar kontorschefen Elin Almblad.
– Det är ingen fart i kvinnorna, säger Maria Larsen.
– De äro icke tränade att tala offentligt – de behöva en plats för övning, kan icke du Maria bilda en kvinnoklubb för diskussioner? frågar Ingeborg Dahllöf.

2011 är det ingen brist på fart i diskussionsklubben. Samtalen upphör bara vid kaffeborden när gong-gongen dundrar till och det är dags för lottdragning eller information om en kommande resa.
På 100 år har det hänt en del. Klubbaftnar har blivit klubbförmiddagar, hemmafruar och yrkesarbetande har ersatts av pensionärer. Sen 17 år uppmanas inte längre deltagarna att ta med handarbeten. Men lusten att lära och diskutera är densamma.
Jag slår mig ner vid ett annat av borden och får veta att klubben under sina första år ofta kallades ”de oliktänkande kvinnornas klubb” i pressen.
– Vad modiga de kvinnorna måste ha varit, säger Margreth Jönsson, som också sitter med i föreningens styrelse.
Hon spänner ögonen i mig och förklarar vad dessa måndagsträffar ger 2011.
– När man själv är en stark kvinna så behöver man lite påfyllning från andra starka kvinnor.
Lika snabbt som de kom försvinner en efter en, från rummet.
Nästa måndag är ämnet Victoria Stjernas musik. Hon är bara 18 år och en lovande violinist. Vid nästa val 2014 har hon rätt att rösta och damerna i diskussionsklubben kommer antagligen att älska henne.