”Ingen klipper mina vingar”

Man undrar nästan om hon är verklig, Zinat Pirzadeh, där hon tar emot oss i hallen lik en persisk prinsessa eller ett sagoväsen. Håret är svart, stort och långt och hon bär långkjol och ett brett skärp med paljetter. De stora ögonen är uttrycksfulla och inramade av eye­liner. Hon tar fram något slags oljelampa och droppar något i våra händer, rosenvatten kanske.
Vardagsrummet domineras av grönt och guld. Här finns Jesustavlor, Buddhastatyer, snäckor, stenar och smycken. Zinat sjunger lite medan hon springer några vändor till köket. Kommer tillbaka med tekoppar, melon, nybakat bröd. Brödet var slut imorse och hon fick svänga ihop något av det som fanns hemma.
– Det är första gången i mitt liv som jag har det lugnt, säger Zinat när hon väl satt sig tillrätta i soffan, i lägenheten som hon flyttat in i med sin nyblivna man Knut Berggren, som är känd från Idol.

Lugn är kanske inte det första ord man tänker på när någon just har blivit bonusmamma till tre barn, utöver sina egna två, men det känns helt rimligt efter att ha hört och läst om allt som Zinat varit med om.
Sist Zinat var gift var det helt annorlunda. Då blev hon bortgift mot sin vilja, 17 år gammal, i hemlandet Iran.
– Jag var bara ett barn.
Tillsammans med sin lilla son lyckades hon fly från mannen som kontrollerade henne och landet som inte tillät henne att vara den hon är, och hamnade långt upp i norra Sverige.
– Jag riskerade både mitt och mitt barns liv. Som mamma tänker man alltid på barnets bästa. Det kanske man gör som pappa också, men jag har aldrig varit pappa, tillägger hon med ett skratt.
Zinats bror ringer från Moskva där han befinner sig tillfälligt. Fyra av hennes fem bröder bor kvar i Iran. De har också försökt fly, men inte lyckats. Zinat har inte träffat bröderna sedan hon flydde för 20 år sedan. Hon kan inte åka tillbaka, men de ringer ofta.
– Det känns som att det var i?går. Det känns som att halva jag är kvar i Iran fortfarande.
Föräldrarna flyttade till Sverige när de hade gift bort Zinat. Men i?dag har hon bra kontakt med dem.
– Jag tror på försoning. Man ska förlåta men inte glömma, för då kan man gå på samma mina igen.

Det kryllar av fjärilar i Zinats lägenhet. Till och med på toalettlocket finns de. Och Zinats första roman som nu kommer ut heter Fjäril i koppel. I boken finns magiska händelser och tron på drömmar, och det märks att vidskeplighet och magi är något som följt med Zinat till Sverige och in i vuxendomen. Jag sätter plötsligt det söta teet i halsen och hostar. Du ska få en present, säger Zinat då. Det var något hennes mormor brukade säga i Iran. Senare när jag ska gå härifrån tittar Zinat på mina fötter och säger:
– När jag var liten trodde jag att man är väldigt lycklig om man har röda skor.
Boken beskriver en flickas uppväxt. Men också Irans historia, före och efter revolutionen 1979.
– Kvinnorna var fria före revolutionen, men det var mest på ytan. Man kunde bli polis, advokat eller vad man ville. Det var fruktansvärt när de började avrätta kvinnor.
I boken skriver Zinat om kvinnor i hennes närhet som avrättades, kvinnor som krävde rätten att vara fria, rätten till sina kroppar. Zinat vill inte kalla boken självbio­grafisk, hon har ändrat detaljer, men händelser och personer är hämtade ur hennes uppväxt.
– Sanningen var brutalare än boken, säger hon, vilket faktiskt är svårt att föreställa sig.
I en passage i boken gör den unga tjejen Shirin och hennes bästa vän Parja en tidning, där de skriver om kvinnors rättigheter. De inspireras av sin feministiska fysiklärare, som avrättas eftersom hon uppmuntrar tjejer att ta makten över sina liv och kroppar. Tidningen sprider tjejerna i staden och blir till slut gripna av polisen de också. De tvingas ta tillbaka allt de skrivit.

”Imamen menade att vi behövde stränga makar som uppfostrade oss. Det var dessa illa valda ord som fick Parja att explodera. Hon skrek att hon aldrig skulle skriva under några papper, hon skulle aldrig gifta sig med någon som uppfostrade henne, hon var minsann bra som hon var. Parja var som ett vilt djur, flera vakter försökte ta tag i henne och stoppa henne, men hon fortsatte ändå att skrika ut sin avsky. Hon var femton år gammal och modigare än en krigare”.

Shirin skriver under papperet, men Parja vägrar. Priset hon får betala för sitt mod är att fängslas för att sedan avrättas.
Zinat börjar gråta där hon sitter i soffan bland de många kuddarna.
– Det var svårt att skriva om det. Hon är som mormor, hon är alltid närvarande, säger Zinat om sin väninna. Hon var orubblig, hon var så fri och vägrade ångra det vi hade gjort. Vi var revolutionens barn, vi trodde att vi kunde förändra saker.

Zinat beskriver sig som en ”troublemaker” och sådana får problem säger hon.
– Jag följde inte reglerna. Jag åkte moped med en kille och skrev kärleksbrev, så de trodde att jag hade pojkvän. Jag förstörde alla mina utsikter.
Hennes föräldrar valde att gifta bort henne. Och trots att Zinat flydde det vålsamma äktenskapet i Iran, hamnade hon senare i ett liknande förhållande i Sverige. Till sist vågade hon lämna även den relationen.
– Nu är det ingen som klipper mina vingar, säger Zinat, som i?dag föreläser för kvinnor och vill hjälpa andra genom att berätta vad hon varit med om.
Bland annat talar hon om destruktiva relationer.
– Många kvinnor gör samma misstag igen, man måste verkligen jobba med sig själv för att bli fri från sina dåliga val.
Hon får många brev från kvinnor. En berättade att hon vågade lämna sin man efter 16 år när hon hört Zinat föreläsa. Men engagemanget har sin baksida. Zinat bor på hemlig adress eftersom hon också får mycket hat- och hotbrev. Från fundamentalister som förnekar att tvångsgifte finns och från rasister.
Men Zinat låter sig inte slås ned. Hon har funnit trygghet till sist. Ibland är det kaos här hemma med fem söner. Men just i?dag vilar lugnet över den nya lägenheten med skog utanför fönstret, där regnet och solen ligger och glittrar på bladen som ännu är gröna.

Nu väntar nästa roman på att bli skriven, en uppföljare till Fjäril i koppel. Dessutom har Zinat börjat jobba som studie- och yrkes­vägledare igen eftersom hon saknade elev­erna. Själv har hon aldrig nöjt sig med bara ett yrke.
Det är svårt att slita sig från Zinat Pirzadehs lägenhet. Det finns så mycket prylar hon vill visa och så många berättelser att lyssna till. Vi står nu mitt på köksgolvet – Zinat, jag och fotograf Maria Annas – och äter inlagda grönsaker med fingrarna ur samma skål. Så lägger Zinat upp ”pickles” i varsin påse åt oss, och säger:
– Nu har du fått din present.