Full av livskänsla

Första raderna läste jag på tåget hem från Göteborg och blev som uppslukad: ”Jag har fått ett hjärtligt erbjudande att gå med i inälvsrealisterna. Jag har förstås tackat ja. Det var ingen invigningsceremoni. Bättre så.”

Roberto Bolaño.

Sedan löper en väldig berättelse om detta löst sammansatta poesisällskap som kallar sig inälvsrealister, fast ingen egentligen vet vad det står för eller betyder. Fast egentligen handlar inte boken om poesi utan om unga människors lust, liv och lekar i ett Mexico city på 1970-talet.
Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att hela romanen frustar av kåthet på liv, konst, politik och Roberto Bolaño lyckas förmedla denna livskänsla genom hela bokens över 700 sidor. I slutet på boken ger sig några av inälvsrealisterna ut på en förtvivlad biljakt eller roadtrip i öknen. Mitt i det nattsvarta avbryter man sin egen läsning med ett skratt.

I Om natten i Chile är tonen allvarligare. Berättaren är en litteraturintresserad präst under Pinochet-diktaturen som efter juntans fall upptäcker att källaren till huset där de haft sina litteratursoaréer och fester hyst diktaturens tortyrceller, vars skrik och ljud överröstats av litteraturvännerna en trappa upp. En sann bild av den medgörlighet och naivitet som får diktaturer att fungera.

Men praktverket är ändå 2666 – som blev författarens egen slutpunkt. Fem romaner i en där det på ytan handlar om den försvunne och mystiske författaren Benno von Archimboldi – men där historien snabbt blir en totalhistoria om världen. Den mäktigaste delen är egentligen bara en lång uppradning av oupplösta kvinnomord i den fiktiva staden Santa Theresa, där polisens handfallenhet och korruption blir en bild av ett sådant kvinnoförtryck att man till slut vill spy – men fortsätter läsa tills det är slut. Är du en bladvändare är Bolaño helt rätt – en Dostojevskij för vår tid.