På mitt bord ligger två nyutkomna böcker, författade av duktiga flickor.  Den ena något äldre och mer tilltufsad än den andra. Men båda med ambitionen att berätta om sina svårigheter och hur de kommit ur dem. Kikki Danielsson, med fyra decennier som artist bakom sig, kallar sin bok ”Ett schlagerliv”, medan Annika Sjöö, född 1981, med boken Fröken duktig skriver sin ”självbiografi”.
I båda böckerna finns ett behov att tala i egen sak, att komma bortom tidningarnas artiklar och berätta hur det verkligen ligger till. Med framgångarna, motgångarna, matmissbruk, och kriser. Båda menar att de nu är något bättre på att hitta balans, och båda konstaterar att det inte är så enkelt.

”Jag är inte färdig med mitt duktighetskomplex” skriver Annika i slutet av sin bok. Ändå är det förstås stor skillnad på de båda kvinnorna. Medan Kicki Danielssons kriser och hälsoproblem varit mer eller mindre offentliga handlar Annikas berättelse i högre grad om en stark inre tvångströja, om huvudsakligen små misslyckanden som blir enorma besvikelser, om ett ständigt behov att vara bra, bättre bäst, snyggast och gladast, från dansträningen i mellanstadiet till karriären i Let’s Dance. Det ångestladdade prestationsbehovet, längtan efter bekräftelse skapar oro och olust när beröm och uppskattning vid enstaka tillfällen inte kommer.

Att vara Duktig men inte må bra är ett tidsfenomen, som många smala, söta, högpresterande tjejer i medelklassen känner igen sig i. Panikångest och ätstörningar är en del av baksidan. (Läs gärna SvDs intressanta artiklar i ämnet den 6/9, 7/9, 8/9 och 12/9.) Att duga som man är blir ett ouppnåeligt mantra. Det är lätt att tänka, men herregud, det finns väl värre saker att oroa sig för, men något i vår kultur triggar igång alltför många, huvudsakligen tjejer för att det ska gå att vifta bort. En prestationsberoende självkänsla verkar ha ett outsinligt behov av påfyllning. Medan den som tycker sig duga med mindre yttre bränsle och mer inre självförtroende slipper undan.

Och här verkar tjejer i arbetarklassen ha det lite lättare att spänna av, även om deras baksida oftare är för låga ambitioner, att de inte tar vara på sin begåvning. Nöjer sig med för lite pluggande och för låg lön.
Varifrån grundtrygghet kommer är inte helt enkelt. Självklart från familjen, men prestationsångest och Fröken Duktigsyndromet verkar även vara en fråga om samhällsnormer och klass, i alla fall när det drivs till sin spets. Kikki är en arbetarflicka med trasig uppväxt, Annika beskriven en medeklassmiljö utan samma hårda yttre villkor, men en stark inre sårbarhet tillsammans med drivet framåt, uppåt. Något många duktiga flickor säkert känner igen sig i.
Kikki med skäppan full av bekymmer och en arbetskapacitet av stora mått nämner inte duktighetskrav som roten till sina svårigheter. Även om hon förhåller sig till mediernas längtan efter perfekta människor. Och sitt självförakt när kroppen inte orkar och beroendet sätter in.

Men det handlar om artisten Kikki Danielsson och människan Ann-Kristin Danielsson. Om att vara kvinna i en manligt dominerad miljö och kämpa för att palla trycket. Faktiska yttre omständigheter som skapar svårigheter mer än den inre rösten.
Ett samhällsklimat med obegränsade formella möjligheter, men en hård reell verklighet möter många unga i dag. Tjejer är mer lyhörda för samhällets signaler, menar Susanne Lindberg. Hon är manusförfattare och regissör till pjäsen Lyckopillret, där skådespelarna och publiken tillsammans spelar teater om duktig flicka-syndromet, som SvD skriver om i dag. Är det inte typiskt kvinnligt att aldrig vara riktigt nöjd med sig själv kanske? Funderar hon.

Att duga som man är, träna på att leva utan bekräftelse i tid och otid är viktigt för tjejer med höga prestationskrav. Lite mer sånt i medelklassen och lite högre drivkrafter i arbetarklassen skulle förmodligen skapa bättre balans i Dugandets och Duktighetens vågskål. Liksom att göra upp med myten att alla kan förverkliga sina drömmar bara de anstränger sig tillräckligt mycket.
Livet kan bli både gott och underbart med lägre krav och realistiska förväntningar. I Grums, dominerad av arbetarklass, sa den unga publiken som såg pjäsen Lyckopillret : ”Ta det lugnt Ellen, Lugna bara ner dig lite.”  Och det ligger en stor sanning förborgad i det.