De tre industriförbunden reserverade sig mot extrasatsningen. Det var oväntat och onödigt
Medlingsinstitutets lönestatistik visar att löneskillnaderna mellan män och kvinnor fortsätter minska. Det är positivt. Men mellan Metall och Kommunal är klyftan alltjämt mycket stor och med nuvarande takt skulle det ta närmare 90 år att utjämna den, säger Annelie Nordström.
Lenita Granlund, Kommunals avtalssekreterare konstaterar:
– I snitt tjänar exempelvis en undersköterska 2 600 kronor mindre än en verkstadsindustriarbetare trots samma utbildningskrav. Det är helt orimligt, varför ska det vara mindre värt att vårda människor än att bygga bilar?

Industrifacken står fast vid att de i den här omgången ska vara löneledande och få lite mer än de övriga i LO. Deras lönekrav är 3,7 procent eller minst 900 kronor.
LO-förbunden, de övriga, kräver 3,5 procent och minst 860 kr. Samt för lågavlönade kvinnor en hundralapp extra inom områden där snittlönen är under 22 400 kr.

Lönekraven får redan arbetsgivarna att gå i taket, vilket hör till spelets regler.
Och i DN kritiseras LO på ledarplats för att inte ta tillräckligt ansvar för finanskrisen och en annalkande lågkonjunktur. Så motståndet är massivt, även utan de nya inre stridigheterna.
Kommunals ordförande Annelie Nordström var upprörd och besviken i går, med all rätt. Det handlade ju om att inte kunna enas om 40 kronor, cirka 60 kr kunde accepteras av de tre industriförbunden Metall, GS och Livs, enligt Löfven i SvD.
Visst förstår man att de här förbunden också vill ha bästa möjliga lön, efter hårda år i finanskrisen. Och avståndet mellan kommunanställda kvinnor och industrianställda män har minskat något genom de senaste årens kvinnosatsningar. Det har varit en bra markering att alla LO-förbund enats om att det är okej att lågavlönade av jämställdhetsskäl får lite mer. Kommunal har därmed kunnat räkna hem bättre löner i centrala avtalet i procent än exempelvis Metall.

Men eftersom skillnaden i kronor fortfarande är mycket stor så är det snarare myrsteg än sjumilakliv. Satsningarna måste fortsätta, och gissningsvis har männen i de tre industriförbunden större chans att få hem de här tiorna i löneglidning än vad Kommunals kvinnor har.
Om vi tror på ett jämställt och jämlikt samhälle behöver det visas genom att  löneklyftorna minskar, både till tjänstemän och mellan grupper i LO.
För kommunalarna räcker det inte att hoppas på eventuell löneglidning, att arbetsgivarna lokalt skjuter till extra. Kommunernas arbetsgivare brukar inte vara benägna till några större satsningar utöver avtalets procent, det visar exempelvis KA:s egna undersökningar. Med några undantag när rör det sig oftast om max några tiors påslag utöver pott. Och den senaste avtalsperioden  har det varit ännu mindre än så, om man räknar genomsnittet för alla medlemmar. Dålig löneutveckling för vikarier och visstidare drar ner statistiken.  

IF Metalls anseende ligger något högre än LO:s och Kommunals i en mätning som Sifo-TNS gjort. Detta speglar inte vad medlemmarna tycker utan hur allmänheten ser på LO och Kommunals möjligheter att hävda sig. Båda har normala värden för organisationer och myndigheter, men självklart följer högre status och större anseende med högre lön.

Att Kommunal nu öppet ifrågasätter hela samordningen är uppseendeväckande, tråkigt men samtidigt också en uppfriskande markering. Facket måste bli både mopsigare och modigare och ta fatjen för sina lågavlönade medlemmar. Pengarna till kommunernas anställda kommer faktiskt inte ur samma kassa som metallarnas löner. Och vinsterna i privat vårdsektor antyder att det borde finnas välfärdspengar att hämta, innan de försvinner till skatteparadis.