Vi snackade antirasism och klubbaktivism, affischeringsmetodik och mötesteknik – kunskaper som fortfarande sitter. Jag växte sedan upp på dessa kursgårdar, läger och festivaler. Hela mitt vuxenblivande har tagit sina raskaste kliv framåt där. Det kunde lika gärna varit scouterna, fotbollen eller kyrkan.

Några somrar senare på en regnig campingplats på Öland och jag grät en hel augustivecka. Det var valläger och tusentals SSU:are samlades för en sista kraftsamling. Första kvällen blir jag dumpad av K som jag var dödligt förälskad i.
Andra kvällen på lägret kommer min kompis Jens och avbröt min depression med att glädjestrålande berätta att han mist oskulden, precis nyss, bara en liten stund sedan.
– Var då? sa jag.
– Där, sa han och pekade på tältet bakom mig.
Nio år senare får vi ansvar att driva tidskriften Tvärdrag ihop. Men vår vänskap föddes där och då.

Man brukar säga att det personliga är politiskt. Men för mig, genom dessa kurser och ungdomsläger, har det politiska snarare varit en bägare för det högst privata och personliga. Jag hade inte varit den jag är idag utan dessa möten. Politiskt naturligtvis, men det är det privata som starkast etsat sig fast. Fastän politik alltid varit mitt huvudintresse har nog min vanligaste kommentar på alla dessa läger varit i stil med ”Äh, vi struntar i seminariet och drar och badar”.

Husen på Utöya kommer att repareras. Läger kan ordnas på nytt. Men vem kommer att kunna hångla i vattenbrynet på ”Bolsje-viken”? Vem vågar hänga sig kvar vid lägerelden för ett varv till av allsång med ”Bella Ciao” och ”Ett enat folk”?
Hur många av de nästan 600 som var på lägret hade just kärat ner sig i någon? Hur många hade just fått ett löftesrikt sms som indikerade att intresset var besvarat i ett ”Möt mig vid gungorna!”
Vi har alla fått de där sms:en, lapparna, blickarna. Vi vet vad de betyder.
För mig är dessa läger ett av få ställen där man får pröva politik, leka debatt, smaka på samhället som någonting några av oss sedan blir alldeles fast i och inte kan fortsätta leva utan. Det var denna, det politiska livets sköraste punkt mördaren gav sig på.

JA
Kantarellsoppa och kräftor med hovmästarsås.

NEJ
Fredrik Reinfeldts kalla ögon.