Säsongsarbetarna som stannar kvar

På Sveriges näst största tomatodling slingrar sig tomatplantorna i långa gångar i växthuset. Här plockas 100 000 tomater varje dag såhär om sommaren. Personalen består av ett par svenska män som närmar sig pensionen och närmare 20 unga tjejer och killar från framför allt Litauen.

Donatas Jonikas tycker att jobbet på tomatodlingen är okej. Han jobbar i Sverige för att få en bättre framtid i Litauen.

Stefan Elofsson jobbar både för Kommunal och på tomatodlingen. På den här arbetsplatsen fungerar det ganska bra, säger han, men på många grönsaksodlingar har facket inga medlemmar.

Solen gassar på taket och svetten rinner i ansiktena vi möter. Mellan två rader av plantor skymtar en tjej med keps fram. Hon skjutsar vagnen som hon fyller med tomater och kommer fram till mittgången. Nasté Maraulaite är 27 år och jobbar för sjätte året på tomatodlingen. Hon har stannat längre och längre för varje år och numera är hon hel­årsanställd, gift med en svensk man och bor i villa i Johanneshus. Efter skolan i Litauen fick hon jobb på en klädfabrik. Månadslönen blev cirka 1 200 svenska kronor.
– Jag fick min första lön och skrev till min bror att ta mig till Sverige.
Brodern Viktoras Maraula kom först, och nu är de fyra familjemedlemmar som arbetar här. Rekryteringen går ofta till så, att anställda tipsar om släktingar som vill komma och jobba.
Till skillnad från de flesta på tomatodlingen, är Nasté medlem i Kommunal. Hon visste inte mycket om facket, men hennes man som är kommunalare och parkarbetare sa till henne att gå med. Hon tycker det är bra eftersom hon får försäkringar genom medlemskapet. Hennes bror Viktoras skakar på huvudet när facket kommer på tal.
– Varför skulle jag vara med? frågar han på svenska.

Några rader bort skymtar en bar överkropp ovan tomatplantorna. Uppe i en hiss på hjul står Donatas Jonikas. Han tar sig ner på marken och berättar att i Litauen litar inte folk på facket. Något som ligger kvar från Sovjettiden, då facket var Kommunistpartiets förlängda arm.
– Jag gillar hur det är här. Vi litar på vår chef, säger han.
Donatas är säsongsanställd och jobbar i tio månader. Han har jobbat här i nio år nu och är 28 år gammal. I Litauen har han aldrig jobbat, han slutade skolan och började åka hit.
– Klart jag saknar Litauen, men life is life.
Han tjänar tre eller fyra gånger mer än vad han skulle ha gjort i hemlandet. Jobbet är okej, tycker han, men han jobbar mest för att spara pengar till ett annat liv.
De anställda från Litauen säger att lönen de får ut efter skatt varje månad är uppåt
10 000-12 000 kronor. Det är oklart hur mycket övertid de jobbar för att få den lönen. Om de vill får de ibland jobba två eller tre timmar övertid samt vissa lördagar, säger de.

På frågan om de får övertidsersättning tvekar en av dem och svarar sedan ”mm, ja det får vi”. Till skillnad från många andra med liknande arbete, görs inga avdrag för boende utan de bor gratis i de röda små friggebodarna som står utanför växthuset.
Ägarna sedan några år tillbaka heter Thomas och Carola Lilja. Enligt Stefan Elofsson, sektionsordförande för djur och natur i Blekinge och anställd på Elleholms tomatodling, är de mer seriösa än många andra arbetsgivare i den här branschen. De flesta odlingar i Blekinge har inga svenska anställda kvar, och ofta får de utländska arbetarna sämre löner och villkor, säger Stefan.
– Om du anställer en svensk måste du betala avtalsenlig lön. Det behöver du inte göra med en migrantarbetare för de vågar inte säga något.
Thomas Lilja säger att det inte är några svenskar som söker sig till hans tomatodling.
– Det är ett osexigt jobb. Det är dåligt betalt, skitigt och varmt.
Men det är inte svårt att hitta arbetare. Thomas har aldrig annonserat via Arbets­förmedlingen, men nästan dagligen kommer människor och frågar efter jobb.

På Elleholms tomatodling anställs allt fler över hela året eller åtminstone större delen av året. Tio personer är helårsanställda. Övriga behövs från januari, när tomatplantorna sätts, till november, samt några fler från april.
Stefan Elofsson tycker sig se att migrantarbetarna i dag ställer lite högre krav än tidigare. Han känner inte till några skräckexempel just nu i Blekinge, men säger samtidigt att de riktigt dåliga arbetsplatserna kommer facket aldrig åt för där saknas kollektivavtal och medlemmar.
Regionala fackliga ombud (RFO) har i uppgift att besöka alla arbetsplatser men i Blekinge hinner de inte, säger Stefan Elofsson. Det finns för många arbetsplatser. För några år sedan stod facket vid hamnen och delade ut information till gästarbetarna. Det har de slutat med för det gav ingen effekt, enligt Stefan.
– För att kunna agera krävs att någon är missnöjd. De är nöjda som det är för de tjänar så mycket mer än hemma, och de är rädda om sina jobb.

Inne i växthuset återstår många timmars arbete i värmen. Donatas ler stort med skrattgropar innan han hoppar upp på hissen för att nå plantorna högst upp.
Om två, tre år hoppas han att han har råd att flytta till det hus han har byggt hemma i Litauen.
– Jag måste göra något annat med mitt liv. Jag vill hitta en kvinna och skaffa familj.