Miljöminister, utrikesminister och EU-vän. Pådrivande i folkomröstningen för ett ja till euron 2003. Det är tio år sedan hon fick sitt genombrott som ordförande för EU:s utrikesministrar. 8 år sedan hon knivmördades på  NK.
Mijailo Mijailovic, som dömdes till livstids fängelse för mordet, säger i en intervju i Expressen den 28 augusti i år att det var hatet mot politiker som drev honom till mordet, det kunde med andra ord ha blivit vem som helst. Kanske det, kanske inte.
Faktum kvarstår att ännu en socialdemokratisk politiker med starkt internationellt engagemang och utan säpo-skydd mördades på offentlig plats.

Men detta är inte fokus i den här lågmälda, fylliga och faktaspäckade skildringen av Anna Lindhs faktiska arbetsinsatser och internationella engagemang. Från första uppdraget som 13-årig SSU-klubbs ordförande fram till sin död var det dessa frågor hon brann för. Boken Anna Lindh och det nya Europa är skriven av Mats Engström, en nära medarbetare och biträdande statssekreterare med ansvar för EU-frågorna. Hennes sista samtal till honom kvällen den 7 september handlade om läget inför folkomröstningen om Euron en vecka senare.  Det är en riktig godbit för Europanördar, men även för dem som vill förstå vad en internationell politiker egentligen gör.
Liksom många unga i sin generation var Anna Lindh inspirerad av Olof Palme. ”Olof Palme var den som tydligast förankrade den internationella solidariteten i den svenska socialdemokratin.” sa hon i ett förstamajtal 2002.
Mats Engström vill fördjupa bilden av Anna Lindh som Europapolitiker, inte minst de omfattande förhandlingarna om tio nya medlemsländer, men också kamp för minoriteters rättigheter i Turkiet, kvinnors rättigheter, mediefrihet i Ryssland, ökad öppenhet i EU.  Det är en journalistisk rapport  med många intervjuer som ger en mångfacetterad bild av Anna Lindhs och Sveriges bidrag i europasamarbetet. Anna Lindh var mer än ”bara” socialdemokrat, en politiker som fick respekt även av sina motståndare. Det hade därför varit intressant  med några röster  från den svenska borgerligheten, även om de var i opposition under hennes år. De svenska medverkande är mer eller mindre nära medarbetare och vänner.  Men de internationella rösterna kompletterar bilden. Här framgår också tydligt hur oeniga hon och Per Nuder var exempelvis i Israel-Palestinafrågan, där Anna Lindh tog ställning för palestiniernas sak medan Nuder var mer Israelvänlig.  

I boken möter vi Anna Lindh med högsta växeln ilagd för jämnan. En europeisk politiker, men också miljöminister och utrikesminister i Sverige. Med driv, passion och engagemang. Som brann för alliansfrihet i förhållande till Nato, minoriteter i Turkiet, palestiniers rättigheter. Men som också tog strid för enskilda människor som den försvunne ukrainske journalisten Georgij Gongadze och emot hedersrelaterat våld. Hon tog ett  hittills okänt regeringsinitiativ för att få tillstånd att låta hedersmördade Pelas syster lämna irakiska Kurdistan och vittna i Sverige. En av de frågor där Anna Lindh fick beröm av internationella medier var arbetet för mer öppenhet.

Den som minns Anna Lindh med den klara stämman och fasta blicken har ibland svårt att förstå att denna superpolitiker fanns på riktigt. Hon verkade räcka till för allt och alla. Inte minst tog hon ett stort ansvar för sin familj.
De som intervjuas  lyfter hennes goda sidor:
Förmågan att skapa en god stämning
Bra på att skapa nätverk
”Hon satte oss på kartan med kombinationen av energi, kompetens och social talang.”
Lade sig inte till med later, stod i flygplanskö och lät sig hutas åt av USA:s immigrationsmyndighet som alla andra.
Hon var omtänksam.
”Så rakt på sak, så välinformerad och en så tuff förhandlare som går rakt på kärnfrågorna”

Även statsminister Göran Persson hade respekt för Anna Lindh. Hon var dessutom hans kronprinsessa. S-politikern  Mikael Damberg har en förklaring: ”Hon var något annat än Göran Persson utan att förstöra för honom. En lagspelare men med integritet. En person som var oerhört tung inom socialdemokratin och respekterad.”
Förmågan att se möjligheter även i svåra lägen bidrog till Anna Lindhs framgångar, liksom hennes humor och glada skratt, menar Engström.
”Jag är en optimist, men jag vet också att optimism inte är tillräckligt i sig självt”, skrev hon själv.
Thomas Östros: ”Hon fick blommat ut. Med personkonakterna, musikaliteten i det utrikespolitiska arbetet, bollkänslan, det personliga engagemenaget. Och jag tyckte mig se att hon trivdes väldigt väl i den rollen.” Att hon hamnat rätt måste man hålla med om, ingen levande kvinna eller man klarar att hålla hennes tempo annars.
”Anna var en stor svensk, en stor europé och en stor FN-vän”, sa dåvarande generalsekreterare Kofi Annan efter mordet.
Rysslands dåvarande utrikesminister Igor Ivanov skriver: ”Anna Lindh var en enastående kvinna. Bakom hennes anspråkslösa, skira yttre fanns en mycket stark och hängiven personlighet. Även i de häftigaste diskussionerna hörde jag henne aldrig höja rösten. Men hon höll tydligt fast vid sin position, ibland till och med barskt, oavsett vilken ställning andra hade.”

Var Anna Lindh ett helgon? Ofelbar? Självklart inte, trots att de flesta intervjupersoner är vänner är boken ingen hyllningsskrift. Engström redovisar även tillfällen där Anna Lindh tvekar, svajar, blir osäker eller håller tyst. Alla älskade inte Anna Lindh som utrikespolitiker.
S-skribenten Göran Greider, talade om att hon ”slöt upp kring den fortgående degraderingen av svensk utrikespolitik. Också under hennes tid acccelererade nämrnadet till Nato, inordnandet under EU:s gemensamma politik samt omställningen av den svenska säkerhetspolitiken.”
Engström visar också att hon låg lågt och överlät åt finansdepartementet att tycka till när avreglering av finans- och elmarknaderna  kom upp i EU 2002. Inte heller tog hon ställning i den klyfta som uppstod mellan New Labours mer marknadsliberala ”tredje väg” och mer traditionell välfärdssocialdemokrati, en strid som ligger kvar inom  arbetarrörelsen även i dag.

Utspelet med Ericssonchefen under Eurokampanjen blev också starkt ifrågasatt, liksom hennes godkännande av utvisningen av de terroristanklagade Egyptierna.
Det oreflekterade ställningstagandet för EMU gjorde henne delvis omstridd , vilket dock inte kan skymma det faktum att hon var en politiker med ovanlig lyskraft och förmåga att förvandla  torra promemorior till entusiasmerande visioner.  

PS: Att hennes minne förtjänar att leva vidare är självklart.  I EU-parlamentet finns numera  Anna Lindh-salen. I Malmö får hon en plats vid vattnet. I Nyköping en liten park.
Men på Annas hemmaarena, Södermalm i Stockholm, blev det nej till att döpa om Medborgarplatsen.
I stället blev ”minnesplatsen” ett skräpigt hörn i närheten, inklämt mellan en pizzeria och en thaikiosk! Det berättar tidningen Södermalmsnytt, som fått mängder av upprörda samtal om saken.  Marken ägs inte ens av kommunen, utan av ett byggföretag. Och beskedet från Stockholms stad är att platsen är ”färdig”. Besökarna håller definitivt inte med. DS