”Ikke hört noe fra Håkon”
Vi har suttit på verandan och druckit kaffe med grannarna, talat om högt och lågt. Solen steker och så går jag ut på nätet: På SvD:s hemsida: en bomb i Oslo! På twitter obegripligheter: Någon skjuter på en ö inte långt därifrån, Utöya. Ett sommarläger för unga socialdemokrater pågår.
Liv Beckström är chefredaktör för Kommunalarbetaren.
Första tanken går till kusinbarnet, han som är aktiv i Arbeiderpartiet och ungdomsförbundet, AUF. Messar Eva: Är Håkon på Utöya? Svaret kl 1900: ”Ja og det eneste vi vet er att flere er drept och mange skadet. Ikke hört noe fra Håkon.”
Stumma sitter vi framför teven, följer NRK:s utmärkta rapportering via SvT. Jag twittrar maniskt, finner någon sorts tröst i flödet runt mig, vi är många som oroar oss och försöker rapportera. Vad är det som händer?
Jag messar med nära och kära, ringer, kollar teve, webb och twitter: timmarna fylls av bilderna från ön, från det bombade Oslo, av mötena med unga människor som berättar om det fasansfulla, när en polisklädd man förvandlar ett politiskt ungdomsläger, världens tryggaste plats, till en mardröm. Unga socialdemokrater ska utrotas, för att minska återväxten för arbetarrörelsen. Försvarslösa flickor och pojkar slaktas som offerlamm. En massaker. Utöyamassakern den 22 juli 2011.
21:09, nytt sms: Håkon är inte fysiskt skadad, men polisen har inte blåst faran över än. Ring inte!
Håkon och de tre kamraterna som gömt sig på toaletten överlever. Håkon har skrivit om sina upplevelser, han vill gå vidare utan hat. Så som statsministern och nu även statsmannen och landsfadern Jens Stoltenberg så snabbt gick ut och sa när tragedin i hela dess vidd började bli känd.
Men i dag vet vi att Breivik träffade sammanlagt 110 personer med sitt vapen, varav 67 avled på ön och en på sjukhuset. 18 skadade vårdas fortfarande på sjukhus. Av bomben i Oslo dog ytterligare minst 7 personer.
I Norge pågår debatten, oundviklig, om räddningsinsatsen och eventuella misstag. Men ansvaret för de liv som togs vilar främst på massmördaren, den högerextreme Anders Behring Breivik.
Om några dagar är det dags för ännu en minnesstund: söndagen den 21 augusti blir det en nationell minnehögtid, där även bland annat prinsessan Victoria och statsminister Fredrik Reinfeldt deltar. Behovet av att samlas är starkt, och i Norge är var och varannan invånare personligen berörd. De unga kom från hela landet, och det är ett litet land, det land som min pappa föddes i och som har en stor bit av mitt hjärta.
Jag åker till Oslo för att med egna ögon se och förstå. Utanför domkyrkan växer fortfarande bergen av blommor, lappar, nallar. Kön av besökare som vill in och tända ljus slingrar sig framåt. Säkerheten är sisådär. Små grupper står stilla och ser på vissnande och fräscha buketter. Sorgen går nästan att ta på.
Vi sitter tillsammans och pratar om det hat och den misstro som bubblar under ytan, även i ett fredligt och öppet land som Norge. Som ger en extremist som Breivik näring och motivation.
– Varför är det så farligt att vara socialdemokrat, undrar Hans-Olav. Först Olof Palme, sen Anna Lindh, nu detta.
Ja varför utmanar det så?
