Sluta inte läsa för att jag skriver att det handlar om en sorgsen, äldre kvinna. Den här filmen är både spännande och hjärtslitande.
Mija bor med sin tonårige sonson, som hon har hela ansvaret för. Hon har knappt om pengar och jobbar fortfarande som hembiträde, trots att hon fyllt 66 år.
En dag visar det sig att sonsonen har deltagit i gruppvåldtäkter av en skolflicka, som sedan tagit sitt liv. Tillvaron blir svår för Mija att hantera. Hon får brottas med en mängd praktiska problem, samtidigt som hon håller på att gå under av tankarna på den döda flickan.
Titeln ”Poesi” syftar på den kurs som Mija går, för att lära sig skriva dikter. Hon får lära sig att poesi är att söka skönhet i tillvaron – men Mija har svårt att hitta någon.
Filmen vibrerar av alla viktiga saker som aldrig blir sagda, och av Mijas ensamhet och skörhet. Man vill nästan skrika ”men ser ni inte att hon behöver hjälp!” till de personer hon möter.
