Prilligt och praktiskt på tantmuseet

Det har en besökare berättat, en dam som hade jobbat med att laga nylonstrumpor när de kom till Sverige. Genom alla berättelser Eva fått höra har hon blivit tantexpert.
– Ja, jag är ju tant själv också.
Eva Björk lutar sig mot ett par knallröda kryckor som matchar hennes glasögon. Vi står i hennes tantmuseum i Hovra norr om Ljusdal. Det lite rangliga huset är en lanthandel som hennes morfar drev till 1951. Spåren syns i den gamla kassaapparaten på disken och i påsar med tvättmedel på hyllorna. Eva visar alla saker hon tycker passar på ett ­tant­museum.
– En kaksprits är det där som ser ut som en lavemangspruta.
I en rad av kaffekoppar i porslin står också en virkad kopp med fat. Jag frågar om hon har gjort den själv.
– O nej.
– En del saker samlar jag för att det är snyggt, annat är bara prilligt, förklarar hon.  
Hon visar en docka där man samlar nålar på insidan av klänningen, en makaber nåldyna med en bild av en bebis, ett fodral med nylonstrumpor så tunna att det är obegripligt att någon lyckats trä dem över sina ben. På en låda står det ”Tantsnusk”. Inuti ligger en fotokalender med nakna gubbar och män i naturen.

En gammal locktång.

Böckerna om kungafamiljen har någon skickat till Eva, annars hade de inte funnits här, säger hon. En del saker har hon hittat på loppis. Men mycket har Eva fått, ofta ligger något på disken när hon kommer in i museet.
Evas vurm för tanter började under 90-talet då hon arbetade som tecknare på Nordiska museet i Stockholm. Hon kom att fundera över tidlösa sysslor, och såg gubbar framför sig som hugger ved och räfsar löv.
– Jag blev irriterad på att även om jag är feminist så är det gubbar som ploppar upp i huvudet.

Då tänkte Eva på sina kvinnliga förebilder, fem mostrar – ingifta och biologiska – som fanns i barndomen här i Hovra. De bar förkläde och huckle, ”surhuggu” kallades det. Med mostrarna som inspiration föddes den första ”Tantkalendern”. Sedan har Eva gjort en ny varje år och den 14:e är just tryckt. Och det var med den första tantkalendern som folk började skicka tant­saker.
– När jag hade tillräckligt med prylar så öppnade jag museum.
Bakom det lilla museet står huset där Eva bor under sommaren. Golvet är mönstrat med körsbär som hon målat, på hyllor står tillbringare i porslin och målade korgar. Tantprylarna finns alltså även i Evas privata sfär.
– Tanter ska ha pelargoner, säger hon och visar raden av pråliga blommor i fönstret.
– Tanter hänger upp sina byxor på tork, fortsätter hon och pekar på ett par skära underbyxor med ben på stolsryggen. Använder hon verkligen sådana?
– O nej!
Vi sitter i en hammock i trädgården och dricker kaffe ur röda små koppar och äter mazarin till. Eva har ett blått förkläde över jeansen. Hon samlar på förkläden, gärna med midja, bröstlapp och volanger på axelbanden. De ska framhäva figuren.
– Jag har haft förkläde hela mitt liv, när jag ska vara fin. Inte till fest, men om jag vill åka till affären och vara lite snygg.

Ett etui med nylonstrumpor.

Där Eva sitter i sitt förkläde ser hon ut ungefär som tanterna i hennes akvareller. Hon hoppas att det är tanter som man vill identifiera sig med.
– De är i farten, de är inte en timid sort. Jag hoppas att man inte ser mina tanter ovanifrån.
Hon tror att kvinnor inte så gärna vill förknippas med attribut som hatt, handväska och kappa. Och ordet tant kan få folk att rynka på näsan.
– Tant och tönt ligger ju nära varandra. Man ser lite passé ut och bryr sig kanske inte om modet. Men tant är ju positivare än kärring.
Vad är då en tant?
– En äldre kvinna som besitter lugn och visdom. Man måste ha några år på nacken, en tant har erfarenhet.