På Tubberödshus lever man hela livet

Det är kväll när jag stiger in på Tubberödshus äldreboende i Skärhamn på Tjörn. En kvinna får syn på mig och säger glatt ”Hej, välkommen!” Det är Aida Tegeltija. Hon har inga typiska kläder för en undersköterska, utan är klädd i beiga byxor och blommig blus. Jag ursäktar att jag är sen, tåget fastnade på vägen. Aida skrattar.
– Ingen fara, vi har inga besökstider. Här är det öppet 24 timmar om dygnet!

Kvällsmat. Äldre män och kvinnor strömmar in i matsalen. Några går utan hjälp, andra har rullator eller rullstol. Aida visar mig en plats vid ett bord med fyra äldre damer, Elsa, Daga, Anna-Lisa och Astrid. I en rullstol mittemot sitter Daga, rak i ryggen med vågigt, välkammat hår. Aida kommer fram till bordet och skojar:
– Hjälp! Jag kan inte bestämma vad jag ska dricka, mjölk eller vatten?
– Då får du väl blanda, svarar Daga och skrattar.
En kvinna med ljust, kortklippt hår kommer fram med serveringsvagnen. Hon tar upp en slev och fyller en tallrik med ångande potatis- och purjolökssoppa. Hon strör knaprig bacon över soppan och ställer varsamt ner tallriken framför Anna-Lisa. ”Varsågod!”
För ett år sedan tog personalen över driften på boendet och passade på att anställa kockar. Nu lagar kockarna all mat i boendets egna kök.
– Helt otroligt vad mycket gott dom gör här. Det är förfärligt, säger Anna-Lisa.
– Ja, den gamla maten var rena rävgiftet. I alla fall för mig som har känslig mage, säger Daga.
Ibland lagar kockarna till de boendes egna recept för att köket ska ge hemkänsla.
När vi har ätit klart får tallrikarna stå kvar på bordet. Ingen ska behöva flytta på sig för att någon ska städa.
– Vi märkte att om vi dukade av så gick alla ganska snart. Vi försöker få dom att känna att dom får stanna kvar, säger Aida.
Aida knäpper på tv:n, går fram till barskåpet och hämtar en flaska slånbärslikör.
– Får jag bjuda på några droppar?
Alla vid bordet tackar ja och Aida häller upp likör i små glas på fot.
– Skål då, säger Daga och lyfter sitt glas.
De andra damerna vid bordet lyfter också sina glas, skålar och tar en klunk av den mörkröda likören.

Nästa morgon. Tubbes altan badar i sol. Uskan Pamela Alverbo kliver ut genom dörren med en bricka.
– Nybakade kakor. Det är precis några som har bakat där inne, säger hon.
Vi sitter vid ett träbord, Aida, hennes kollega Kajsa Kristensson och jag. Pamela ställer fram ett fat med korintkakor, en kanna vatten och några glas. Vid bordets kortsida sitter 100-åriga Bruno bekvämt på sin rullator. Han sträcker ansiktet mot solen och njuter av värmen. Bruno tycker det är kul med besök och visar en bild där han spelar banjo tillsammans med en kamrat. Han tycker att banjo är ett bra instrument, det hörs lång väg utan förstärkare. Han greppar handtagen på rullatorn och reser sig upp. När han går berättar Kajsa att Bruno tar promenader till centrum minst en gång per dag för att titta till sitt hus. Hon har fått kommentarer om att boendet inte borde släppa iväg en så gammal man ensam.
– Han är vuxen och får göra som han vill. Så länge han är frisk finns det ingen anledning att stoppa honom, säger Kajsa.
Aida, Kajsa och Pamela berättar om alla förändringar på boendet. De är ivriga och bubblar av energi, pratar nästan i munnen på varandra.
– Vi har inga personalkläder längre, säger Pamela.
– Nej, en uniform skapar distans, säger Kajsa.
– Och människor behöver värme och kärlek. Det är lätt att glömma bort på vägen i det praktiska arbetet, säger Aida.
Ut genom altandörren kommer en man åkande i en eldriven rullstol. Han styr stolen med en spak på armstödet, kör fram till bordet och parkerar. Det är Evert i den rullstol han kallar el-moppen.
– Det goda humöret följer de här flickorna var de än är, säger Evert och ler.
Han berättar att personalen var som nya människor när de kom tillbaka från ett studiebesök i Danmark. De var på Lotte, det boende som är Tubbes stora inspirationskälla.
– När vi var i Danmark såg jag inte att det var smutsigt och gammalt. Jag fick bara en så härlig känsla när jag kom in på Lotte. Det är en sån känsla vi vill få här och jag hoppas att vi kan nå hela vägen, säger Aida.

Bruno Lövik är snabbt klar med lunchen och ska ut på promenad. Aida Tegeltija ser till att allt är bra innan han ger sig iväg. Matsalen är full av aktivitet. Personal, boende och besökare pratar och äter. Ett tiotal pensionärer från området är på besök för att äta lunch i Tubbes restaurang.

Innan personalen gjorde nya scheman pratade de med alla boende. Undersköterskorna lyssnade och förändrade. I dag jobbar mycket personal på tider när många boende vill ha omsorg. Kajsa har redan märkt skillnad.
– Vår medicinering av oro på dagen har minskat eftersom vi är mer tillgängliga, säger Kajsa.
Evert vänder sig mot Aida.
– Kan du stå bakom min rygg? Jag vill ha dig där.
Aida ställer sig bakom Evert och lägger händerna på hans axlar.
– I dag är det här är ett hem, inte en arbetsplats. Vi har ändrat sättet att tänka, säger Kajsa.
– Pensionärerna får komma med synpunkter och sen ändrar vi oss utifrån det, säger Pamela.
– Som med tvätten till exempel. Vi trodde att vi gjorde ett bra jobb, men det visade sig att Evert inte tyckte att hans kontaktperson var tillgänglig, säger Aida.
Att ändra sättet att tänka har varit svårt, det håller alla med om. Och att det nya känns på riktigt. Atmosfären har blivit annorlunda, mer hemmalik.

Lunch. Aida äter tillsammans med Evert och Bruno inne i matsalen. Kajsa sitter vid ett bord längre bort. Det sitter en undersköterska vid alla bord med boende. De flesta äter sin mat själva, men vid ett av borden sitter en äldre dam som får hjälp. Uskan Camilla Karlsson lägger upp järpar och potatis och mosar på damens tallrik. Damen sitter med huvudet lutande åt sidan och tittar tomt framför sig. När Camilla för en sked mot Annas mun, börjar Anna skaka.
– Vill du inte ha mer? frågar Camilla.
Anna skakar fortfarande i hela kroppen. Camilla lägger ner skeden och lyfter upp ett glas.
– Vill du ha mjölk Anna? frågar hon.
Camilla räcker fram ett halvfullt mjölk­glas mot Anna. Anna slutar darra och griper tag i glaset. Hon för glaset mot sin mun och tar stora klunkar utan att spilla. När glaset är tomt vill hon inte släppa taget.

Kajsa kryssar mellan borden med block och penna. Hon går fram till bordet där Camilla, Anna och två andra damer sitter.
– Hej Blenda. Vill du följa med på utflykt?
Om ett par veckor ska boendet göra en segeltur med båten Atene. Kajsa skriver upp alla som vill åka med, även de som sitter i rullstol.
– Förut hade jag tänkt ”Gud, det kan aldrig gå”, säger Kajsa. Men nu har jag pratat med brandkåren och dom ska följa med och hjälpa till.
Kajsa tycker att många glömmer bort de äldre. För skolungdomar och barn ordnas det museibesök och utflykter, men det är inte lika självklart för gamla. Under hösten var boendet på bio och tittade på Åsa-Nisse. Först fick Kajsa beskedet att boendet inte fick gå för att de hade för många rullstolar. Men Kajsa gav sig inte, hon bad biografpersonalen att skruva bort säten i salongen och sedan fick alla plats.

Nere i hamnen hissar två män en svensk flagga på en segelbåt med höga master i trä. Männen kisar mot solen och den glittrande vattenytan reflekterar solkatter i deras ansikten. På kajen står ett trettiotal ungdomar och trampar i väntan på avfärd med båten Atene. Om några dagar står ett nytt gäng på kajen och väntar. Men då är det inte lärare och skolungdomar, utan personal och rullstolspensionärer från Tubbe­rödshus.