Verandapappor och ångest-Filifjonkor

Mumindalen är en idyllisk plats och muminfamiljen den ideala familjen. Trygg och fri på samma gång. Det är ingen typisk kärnfamilj utan muminhuset är som ett hippiekollektiv där vem som helst är välkommen, det är bara att flytta in en ny säng.

Det som gör muminböckerna speciella är att det är så lätt att hitta sig själv i dem. Tove Jansson inspirerades av omgivningen när hon skapade karaktärerna, hennes flickvän Tuulikki blev Too-Ticki. Själv är jag lika delar positiv Mymla, katastroftänkande Filifjonka och kompromisslös Lilla My. Eller en Muminmamma som lägger saft och karameller på allas nattduksbord.

Muminböckerna kan också läsas som ”självhjälpsböcker”. De tar sig an ångest, depressioner och ensamhet. Muminpappan tröttnar på att vara en verandapappa och måste lämna det trygga familjelivet innan han kan uppskatta det igen. Och Too-Ticki säger att hennes osäkerhet lugnar henne.
Katastrofer återkommer i böckerna. Men mest som något positivt. En gång när jag tyckte att allt hade gått åt helvete, så visst kändes det lite skönt ändå, ”nu kan jag börja om, nu blir det inte värre”. En sådan livssyn går att hämta i Mumindalen.

Med tiden tröttnade Tove Jansson på att vara världsberömd morsa åt mumintrollen. I boken Sent i november gör hon upp med familjeidealet genom att låta muminhuset vara tomt när en samling trygghetssökande varelser flyttar dit. Sedan blev det inga fler mumintroll. Men Tove Jansson slutade aldrig skriva.