Vad ska man tro om debatten där tongivande arbetsgivare på ett mycket bestämt sätt sätter lägsta lönen som arbetsmarknadens stora problem. Tjänsteföretagens arbetsgivare Almega vill frysa dem i tio år, och högermilitanta tankesmedjan Timbro föreslår sänkningar, närmare bestämt till 12 000 kronor för alla ingångslöner. Det skulle ge 85 000 utrikesfödda arbetslösa jobb, enligt deras räknemodell.
Att det samtidigt skulle bli en lönepress neråt för en mycket större grupp, framförallt för redan lågavlönade inom både LO, TCO och SACO säger de inget om.

Alla vet att om man sänker priset på en vara så säljer man oftast mer, i alla fall ett tag. Men gäller samma  enkla samband för komplexa relationer mellan människor på arbetsmarknaden? Knappast.
Snarare sätter sänkta ingångslöner bara en ny lägstanivå för lägst avlönade, medan relationerna  inom gruppen förblir oförändrade. Så att utrikesfödd med dåliga språkkunskaper i alla fall hamnar sist i kön, eftersom arbetsgivare sorterar i nom gruppen, och väljer den”bästa” där.
Samtidigt har lägsta lönenivån sjunkit för alla, det blir ett race mot botten. Receptet är  till glädje mest för tankesmedjor som använder ultrakonservativa tankar från 1800-talet som ledstjärna för dagens arbetsmarknad.

Om det vore så enkelt som att priset är lösningen på jobbkrisen så skulle ingen arbetslöshet finnas där lägstalönerna är som lägst och lönespridningen som störst. Men det stämmer inte. Se på USA,  med riktiga fattigdomslöner, rejäla löneklyftor –  och hög arbetslöshet. Många andra länder, exempelvis i det forna Östeuropa, kan användas som sådana exempel.
Och LO visar i sin rapport ”Lägstlöner, lönespridning och arbetslöshet bland unga vuxna” (PDF) på ett föredömligt sätt att de samband som arbetsgivarna för fram som argument inte existerar. I stället för att stora löneskillnader skulle sänka  arbetslösheten och öka sysselsättningen tycks det vara tvärtom: En låg lönespridning ger en hög sysselsättningsgrad!

USA med sina stora löneklyftor har lika hög arbetslöshet som Sverige.  De visar också med tydliga diagram att lägstalönernas nivå inte har en avgörande betydelse för antal sysselsätta ungdomar. Arbetsgivarnas argument att höga lägstlöner skapar höga trösklar för unga vuxna stämmer inte heller, om man ser på statistiken.

Arbetarrörelsens tankesmedja har analyserat eventuella risker med höga (dvs runt 17 000 kr) ingångslöner, eller diverse anställningsrabatter för att öka intresset för att ta in fler. Men utvärderingar, exempelvis statens egen Riksrevision,  visar att detta har liten, eller obetydlig effekt . Inte heller lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar under 26 har gett annat än ”obetydliga sysselsättningseffekter.” Stora generella kostnadssänkningar för alla i syfte att hjälpa särskilda grupper, unga, invandrare etc fungerar helt enkelt inte. 
Det som funkar är stöd kopplat direkt till den enskilde individen, som anställningsstöd i olika former. Här visade sig exempelvis de tidigare plusjobben utmärkta, med sin inriktning på avtalsenliga löner. Plusjobbarna har varit arbetslösa mycket länge, är äldre än övriga arbetssökande och har ofta ett arbetshandikapp. Arbetsförmedlingen har ägnat kraften åt arbetssökande som står långt ifrån ett reguljärt arbete, helt enligt riktlinjerna, visar en IFAU-rapport, som också konstaterar att jobben inte trängde undan vanliga jobb.

Även lönebidragsjobb har fungerat bra med.  På arbetsförmedlingen finns dessutom en uppsjö andra möjligheter för den som vill anställa en arbetslös ung /och  eller med invandrarbakgrund, till rabatterat pris och med handledning.

De argument Timbro för fram i sin rapport ”Bidrag vägen till arbete” handlar om åtgärder riktade mot hela arbetsmarknaden för att ge anställning åt utrikesfödda som de tror är för lågproduktiva för att få jobb  till dagens lönenivåer. Författaren Jenny von Bahr slår fast: ”Utgångspunkten är att gå från en omhändertagandementalitet till den mentalitet som rådde i Sverige på 1950- och 1960-talet, då utrikesföddas sysselsättning låg i nivå med de inrikes föddas, nämligen att vuxna, arbetsföra personer både kan och bör försörja sig själva.”

Ambitionen med bättre integration och en stärkt arbetslinje  är hedervärd, men svenskt 1950-tal med kontrollerad arbetskraftsinvandring och snabb anpassning i samhället  via jobb och skola har ersatts av ett helt annat och öppnare samhälle där flyktinginvandrade,, arbetskraftsinvandrade, papperslösa arbetare,  anhöriga, unga har väldigt olika förutsättningar att få jobb. Samtidigt finns ett reellt problem, och inte minst är det oroande  att utrikes födda ungdomar också har sämre chanser på arbetsmarknaden än svenskfödda unga.  Men betyder det att alla unga ska ha lägre ingångslöner när det är några som har verkliga svårigheter.  Utrikesfödd kan ju knappast göras till en egen lönekategori, det tror jag inte ens Timbro menar.

En indisk it-ingenjör eller kinesisk telecomanställd har inte samma behov och definitivt inte de barriärer som nyanlända somaliska kvinnor utan skolutbildning  har.  Inte heller säger sysselsättningssiffran i rapporten särskilt mycket, eftersom det inom gruppen utrikes födda finns mycket stora variationer. Sammantaget  är utrikesföddas sysselsättning 61,8 procent, jämfört med den svenska snittsiffran på 76,5 procent. Om ingångslönerna sänks så skulle problemet avhjälpas snabbare än med dagens olika arbetsmarknadsstöd och bidrag, menar författaren. Hon hänvisar till ”klassisk ekonomisk teori” (läs konservativ  teori)  och internationella jämförelser som ”indikerar att de höga svenska lägstalönerna effektivt utestänger utrikesfödda från att få sina första jobb på den svenska arbetsmarknaden.”  : Vid 12 000 kronor kommer sysselsättningsgraden att öka från 62 till 70 procent. Gissningsvis har siffrorna räknats fram i en teorimodell, metoden visas inte i rapporten.  Många marknadschefer som funderar på hur mycket de kan sälja på en rea jobbar gissningsvis på samma sätt. Att 12 000 kr  är en lön som är svår att leva på diskuteras inte, men när Kommunal frågade svenska folket via SCB så tyckte en stor majoritet att redan 17 000 är en väldigt låg lön och sa bestämt nej till finansministerns utspel om att lägstalönerna borde ner.

Om receptet ska användas allmänt för  grupper med låg sysselsättning så står kvinnorna kanske också på tur. Kvinnors sysselsättning i Sverige har på ett överraskande sätt sjunkit i och är 8 procent lägre än för 20 år sedan, Och även om den den senaste tiden svagt vänt uppåt ligger den för närvarande bara runt 75 procent. Gissar att Timbro skulle stöta på motstånd om tanken på lönesänkning som botemedel förs fram.

Vill man att utrikesfödda ska få jobb så behövs det riktat stöd till individer inte till grupper. Plusjobb, flera sommarjobb, praktikplatser och engagerade arbetsgivare.  I Timbros värld finns inga fackföreningar som trasslar till arbetsgivarnas fria val på en arbetsmarknad utan regleringar. Så länge facket har många medlemmar, kan sluta centrala avtal och bjuder motstånd till lönesänkningar så förhindras ett kollektivt fall neråt. Annars kommer lönesänkarlobbyn snart sätta agendan.